VÄGVAL S
Valet visade att Sverigedemokraterna kan stoppas av en motståndets mur. Det handlar om att granska deras politik, och om en politik för välfärd och minskade klyftor, menar Lisa Pelling.
Den här valrörelsen har präglats av att folk med främlingsfientliga åsikter och värderingar kände medvind som aldrig förr.
De som tidigare kanske hållit tillbaka gav sig i år själva rätten att vräka ur sig antisemitism, rasism och hat i valstugor, på gatan, på sociala medier. Valförrättare förnedrades i själva vallokalen, när väljare krävde att få lämna sin röst »hos en svensk«. Alternativ för Sverige skickade hem broschyrer med budskapet »Dags att åka hem«. Hur skyddar man sitt barn mot att hitta ett sådant budskap på hallmattan? När barn på skolgården säger »Om min pappas parti vinner, måste din pappa lämna Sverige«, vad gör det med oss som land, med oss som bor här? Oavsett vem som i slutändan bildar regering, vet vi en sak: kampen mot rasismen är viktigare än någonsin.
Sverigedemokraterna kände medvind, men kanske slog de också för första gången in i väggen, kanske gick de trots allt in i motståndets mur. Det var, som Johan Anderberg påpekade i Expressen 10/9, farligt mycket luft i de prognoser som fick oss själva och omvärlden att tro att en tredjedel av svenska folket plötsligt var beredda att rösta på ett nyfascistiskt parti med rötter i nazismen. Inte minst för att illusionen om att SD:s politik hade så brett folkligt stöd kan ha fått andra partier att gå i ännu mer repressiv riktning. Men SD:s procentandel (17,5 procent eller en sjättedel av befolkningen) är också en bra bit under det stöd de haft tidigare under mandatperioden. Enligt Skop, som i den sista mätningen gav sd 17,4 procent, hade de över 20 procent under hela augusti, och Demoskop, som mätte deras stöd till 17,2 procent i den sista mätningen, gav dem 19,2 i en mätning som publicerades den 29 augusti.
Jag tror att granskningar av Sverigedemokraternas sakpolitik gjorde skillnad. För första gången synades sd som andra partier. Hålen i SD:s budget avslöjades, och de enorma nedskärningar i välfärden som skulle bli konsekvensen av sverigedemokratisk politik. Förslag om marknadshyror, sänkta barnbidrag, kvinnofientliga förslag om sambeskattning och inskränkningar i aborträtten. SD:s krav på att
förbjuda dubbla medborgarskap skulle drabba hundratusentals svenskar, varav många var SD:s egna väljare. Arena Idés film om vad SD:s sjukvårdspolitik skulle innebära för dem som jobbar inom vården fick 71000 visningar och nära 900 personer delade den på bara några dagar.
Jag tror också att det spelade roll att granskningen av deras politik alltid landade i samma slutsats: sd är inte ett parti som andra. Det är rasismen och invandringsmotståndet som är Sverigedemokraternas kärna. Och alla försök att tvätta bort rasismstämpeln till trots: det sverigedemokratiska principprogrammets formuleringar om »människors inneboende essens« visar att de i grunden är ett parti som strävar efter att göra åtskillnad på människor beroende på ursprung. SD:s centrala idé är att dela upp människor i de som har en självklar rätt att kalla sig svenskar (och att definiera vad svenskhet är) och andra människor som aldrig kan göra Sverige till sitt hem.
En annan anledning till att Sverigedemokraterna inte blev större var förmodligen att Socialdemokraterna gick till val på klassisk socialdemokratisk politik. Mot slutet av valrörelsen lyckades S förflytta en del av den politiska debatten från brott och straff och hårda
tag inom migrationspolitiken till satsningar på fler anställda inom vården och mer resurser till skolan. För många av dem som drabbats av det senaste decenniets ökande otrygghet (mer om dem längre fram i den här texten) spelade det nog roll att Stefan Löfven gick till val på löftet om att genomföra »det största trygghetsprogrammet i modern tid«.
Det gjorde säkert också stor skillnad att fackligt aktiva inom LO-förbunden pratade med nära 700000 LO-medlemmar med ett tydligt budskap: Sveriges löntagare har inget att vinna och allt att förlora på en politik som ställer arbetare mot arbetare.
Det är möjligt att den här valrörelsen har visat hur Sverigedemokraternas tillväxt kan stoppas. Men det är lika viktigt att förstå hur de lyckats bli så här stora.
Forskarna Ernesto Dal Bó, Frederico Finan, Olle Folke, Torsten Persson och Johanna Rickne har gett ett oumbärligt bidrag till förståelsen av Sverigedemokraternas framgångar med sin fascinerande socio-ekonomiska analys av Sverigedemokraternas kandidater och väljare. (Olle Folke, Torsten Persson och Johanna Rickne presenterade en sammanfattning av studien på DN debatt den 5/9). De visar att de som förlorat på arbetslinjens ökade klyftor mellan folk med arbete (som arbetslinjen gav stora jobbskatteavdrag) och folk som är beroende av de åtstramade trygghetssystemen är överrepresenterad både bland SD:s kandidater och bland deras väljare.
sd representerar den här gruppen av missnöjda, svikna väljare, och sd får deras röster. Forskarna bakom studien menar att detta kan ha att göra med en identifikationseffekt: SD:s väljare röstar helt enkelt på kandidater som de upplever representerar dem själva. Men det finns också en annan, potentiellt allvarligare effekt: sd har erbjudit arbetslinjens förlorare en förklaring till deras förlust, nämligen att samhällets resurser har gått till att täcka kostnader för invandringen i stället för att laga hålen i välfärden. De har kunnat mobiliseras för en politik som går ut på att, som forskarna skriver, omfördela resurser »från utlandsfödda till svenskfödda snarare än från höginkomsttagare till låginkomsttagare.«
sd:s förklaring upplevs som trovärdig eftersom det, som DN:s Kristina Lindqvist påpekat (DN 11/9), finns en rasistisk eller åtminstone invandringsfientlig resonansbotten i stora delar av befolkningen.
Det går inte heller att bortse från att den här mandatperioden har innehållit ett antal dramatiska händelser som åtminstone inte borde minska stödet för ett invandringsfientligt parti.
Flyktingsituationen hösten 2015 gav många människor intrycket av att Sverige infört fri invandring. Så var det inte. Stefan Löfven öppnade inte dörren till Sverige. Lika lite som Angela Merkel gjorde det till Tyskland. När Tyskland beslöt att låta flyktingar som fastnat i
det brutala Ungern resa vidare in i Österrike i början av september 2015 var det för att hantera en situation som riskerade att urarta i kaos. Den dramatiska situationen uppkom på grund av ett ohållbart läge i Mellanöstern och på Afrikas horn. Att många människor satte sig i rörelse just under sensommaren och hösten 2015 bottnade i hopplöshet bland människor på flykt i närområdet, i svårigheter att försörja sig (bland annat på grund av Turkiets vägran att låta vuxna flyktingar arbeta), i att barn inte kunde gå i skolan. Situationen triggades ytterligare av att FN fick slut på pengar och tvingades dra ner på matransonerna, kombinerat med rykten om att dörren till Europa stod på glänt, men snart skulle stängas.
Inom politiken är bilden av verkligheten ofta viktigare än själva verkligheten. Därav all energi som läggs ner på att »sätta bilden«. Det är rimligt att såväl Socialdemokraterna som Moderaterna reagerade på den situation som uppstod under hösten 2015, och åtminstone ändrade sin retorik (det är en annan fråga hur stor den ändringen var tvungen att vara, och hur länge det är rimligt att hålla fast vid en omänskligt hård politik). Men hur nödvändig den förändringen än kan ha varit, så riskerar en restriktiv retorik alltid att förstärka folks benägenhet att rösta på det restriktiva »originalet«.
En annan händelse som det inte går att bortse ifrån är terrordådet på Drottninggatan våren 2017. Det vore inte konstigt om stödet för »alla papperslösa är terrorister«-partiet sd ökade när en avvisad asylsökande mejade ner oskyldiga människor mitt i huvudstaden.
Det finns invandringsfientliga och invandrarfientliga attityder och värderingar bland människor i Sverige. De minskar över tid, men det går långsamt. Varje år mäter Som-insitutet i Göteborg svenskarnas inställning till flyktingmottagning. 1990, när mätningarna började, var det sex av tio som tyckte att Sverige borde ta emot färre flyktingar. Sedan dess har andelen minskat, trots att asylinvandringen till Sverige har ökat under den här tiden. Som lägst var siffran på våren 2015 (40 procent), 2017 låg den på 53 procent.
Som statsvetarprofessorn Marie Demker visar i boken Sverige åt svenskarna – motstånd och mobilisering mot invandring och invandrare (Atlas Akademi 2014): gåtan som ska lösas är hur det kan komma sig att stödet för invandrarfientliga Sverigedemokraterna ökar, samtidigt som invandrarfientligheten minskar.
Jens Rydgren, professor i sociologi vid Stockholms universitet och en internationellt ledande expert på högerradikala partier (han är bland annat redaktör för The Oxford Handbook of the Radical Right som kom ut tidigare i år), argumenterar att mycket av det som tidigare gjorde det svårt för sd att vinna framgångar nu har försvunnit. Det finns inte längre en lika stark klassidentifikation, vilket gjort det lättare för tidigare socialdemokratiska väljare att gå högerut (inte sällan via Moderaterna till sd), s och m har båda rört sig mot mitten vilket har försvagat höger-vänster konflikten i svensk politik och öppnat upp för andra konfliktdimensioner, som konflikten mellan öppenhet och invandringsmotstånd. Dessutom har sd, trots sina rötter i nazismen, lyckats upprätta en någorlunda respektabel fasad.
Till detta måste läggas att Sverigedemokraterna blivit skickligare på att mobilisera dem som delar deras åsikter just när det gäller invandring. Partikassan har fyllts på av framgångar på kommunnivå, de har fått både finansiering och inspiration från sina systerpartier i andra europeiska länder, och mycket tyder på att de fick draghjälp av Putins botar på sociala medier.
Slutsatsen har åtminstone två delar. Att knäcka sd-koden handlar om ett förnyat antirasistiskt arbete. Men en förstärkt jämlikhetspolitik är också nödvändigt. Om Socialdemokraterna ska kunna vinna tillbaka de relativa förlorare som nu röstar på sd, och förhindra att fler röstar på dem i nästa val, så måste tryggheten öka.
Det behövs fler radikala, omfördelande jämlikhetsreformer. Nästa socialdemokratiska finansminister måste släppa den 1990-talsinspirerade fixeringen vid att till varje pris betala av på statsskulden. I stället måste fokus vara att försöka genomföra verkligt systemförändrande reformer. Reformer som en borgerlig regering inte kan riva upp lika lätt som Ulf Kristersson&Co kommer att kunna slösa bort budgetöverskottet på skattesänkningar.
Jag har under det här året flera gånger återvänt till en artikel som publicerades i tidningen Fastighetsfolket den 27 februari i år. Artikeln handlar om fastighetsskötaren Pernilla Kling. Hon har konstant värk och går med rullator. Ändå får hon ingen sjukpenning eftersom Försäkringskassan bedömer att hon har hundra procent arbetsförmåga i ett yrke som »normalt förekommer på arbetsmarknaden«. Så Pernilla Kling fortsätter att städa trapphus. Hon släpper rullatorn, lägger en värkande hand på trappräcket, och en annan värkande hand tar stöd mot moppskaftet.
För mig är Pernilla Klings situation bilden av hålen i trygghetssystemen. Om du blir sjuk eller arbetslös: skyddsnätet kan inte längre skydda dig mot att krascha mot stengolvet i ett trapphus. Jag tror den insikten sänder kalla kårar av otrygghet långt in i medelklassen.
Som Marika Lindgren Åsbrink klokt påpekade på Tidens eftervalsseminarium (kan ses på Tidens Facebooksida): det är oerhört dyrt att göra skillnad i vanligt folks liv. Frågan är om socialdemokratin har råd att låta bli.
Text: Lisa Pelling, är utredningschef Arena Idé
