Den fjärde maj meddelade statsminister Stefan Löfven och migrationsminister Heléne Fritzon att migrationspolitiken ska skärpas. Det som 2015 beskrevs som nödåtgärder blir nu ordinarie lag, med tillfälliga uppehållstillstånd och strypt familjeåterförening som norm.
Tillsammans med ytterligare föreslagna restriktioner och regler är det svårt att missa vad Socialdemokraterna vill. Fort Sverige står kvar. Det gör det till dess att vi kommit överens om en gemensam linje med Ungern, Rumänien, Polen och de andra länderna i eu. För oöverskådlig tid, alltså.
Beskedet har blåst upp ett besynnerligt oväder i Socialdemokraterna. Inte som i rapporten Migrationspolitiska S-föreningen skrev, där den tillfälliga lagen utvärderas och kritiseras. Inte som i att flera företrädare, däribland riksdagsledamoten som skrev rapporten, meddelat sina avgångar. Inte som i att över 100 socialdemokrater uppgett för Expressen att de funderar på att avsäga sig sina uppdrag som en följd av förslagen.
Nej, förutom dessa enstaka avhopp – det finns över 12000 socialdemokratiska politiker i landet – har den interna kritiken mot själva förslagen nära nog uteblivit.
Det råder snarare konsensus kring att detta är nödvändigt för Sverige. Analysen är att den tidigare migrationspolitiken var ohållbar. Att Sverige tagit emot för många människor på för kort tid i förhållande till vår kapacitet och vårt åtagande. Som att det smärtar att säga, men att det för välfärden och lönernas skull är nödvändigt att vi reducerar vårt mottagande. Förslagen har resonerat ganska väl med både gängse uppfattning inom partiet och delar av kongressbesluten.
Vad har då ovädret handlat om? Märkligt nog att partiet varit för bra på att berätta om förslagen. Det är den hårda retoriken och strategiska kommunikationen som är problemet, inte själva förslagen. Stefan står med armarna i kors. Gränspolisen ser arg ut. Utskicket sändes samma dag vi skulle knacka dörr. Vi pratar för mycket plikt. Retoriken känns för auktoritär.
Med all respekt för att dessa invändningar säkert stämmer i sak, är det svårt att begripa hur vi ska gå till val på permanenta gränskontroller och utomhusfängelser utan att låta auktoritära när vi berättar det. Förslagen är auktoritära, och det är just själva syftet. Valgeneralen John Zanchi lämnade inget osagt när han i mars presenterade valstrategin. Socialdemokraterna går till val på det här. Ska vi mumla fram det för väljarna?
Självklart går det att ha två tankar i huvudet samtidigt. Det går att som socialdemokrat acceptera valstrategin som ett nödvändigt ont i en bredare politisk vision. Det går att acceptera att dagordningen i någon mån är auktoritär vare sig vi vill eller inte. Det går att tycka att möjligheten att få driva igenom välfärdsreformer, infrastruktursatsningar och andra gemensamma åtaganden också kräver att vi formulerar svar på jobbiga frågor.
Men det går inte att både godta svaren och samtidigt ondgöra sig över att partiet kommunicerar ut dem. När vi nu går in i en valrörelse är det vi som ska övertyga väljarna om att just våra svar är de bästa för landet. Migrationen har blivit det här valets stora fråga. Vi vet att det kommer att handla om det. Socialdemokraternas svar står under rubriken »En trygg migrationspolitik i en ny tid« oavsett retorik. Den som inte vill knacka dörr med dem i handen måste faktiskt säga det. Annars är det den här politiken det blir.
Text: Benjamin Ivansson
