Den amerikanska ekonomin är på g igen. I sitt tal till nationen häromdagen, framhöll president Obama både ekonomiska och sociala framgångar såsom mycket snabbt stigande sysselsättning och att många fler än tidigare nu omfattas av socialförsäkringssystemet. Företag nyanställer och det börjar till och med talas om arbetskraftsbrist.
Att det går bra för amerikansk ekonomi är bra också för USAs många handelspartners. För Sveriges del går cirka 7 procent av vår export över Atlanten. Det är en tillräckligt stor andel för att vi också märker av ett ekonomiskt uppsving eller tvärtom avbräck. Men heller inte så stor att den avgör hur det går för svensk ekonomi. I jämförelse är våra närmsta nordiska grannar och Euro-området än viktigare.
Det faktum att sysselsättning och tillväxt nu tar fart i USA beroende på inhemska faktorer visar också att vad man gör nationellt för att stävja lågkonjunktur och komma till rätta med strukturella problem, spelar större roll än situationen i omvärlden. I vart fall om ekonomin är tillräckligt diversifierad och som i USAs fall, klarar den största delen av energiförsörjningen själv.
USA har en arbetsmarknadsmodell som inte är särskilt attraktiv ur en socioekonomisk synvinkel. Betydligt större otrygghet i anställning och inkomst råder än i många Europeiska länder. Men det som USA har lyckats med under kris och lågkonjunktur och som Europa kan lära av, är främst den betydligt mer aktiva penningpolitiken och – även om de politiska låsningarna har begränsat manöverutrymmet – en synkad finanspolitik.
Många EU-länders strategi har under senare år varit att spara och exportera sig ur kris och lågkonjunktur. När i stort sett alla handelspartners lider av samma åkomma och vare sig kan investera nationellt eller shoppa loss på världsmarknaden, så blir det förstås svårt att få ekvationen att gå ihop. Så en liten ljusning kan vändningen i USA innebära för Europas möjligheter till ökad export. Men det mesta kvarstår att lösa på hemmaplan.
Joseph Stieglitz, nobelprisvinnare och före detta chef vid IMF och Världsbanken, menar att den ekonomiska sits vi befinner oss i beror på politiska val. Han kallar senare års krispolitik för ”The politics of economic stupidity” – ungefär ’den ekonomiska dumhetens politik’. För USAs del har nedskärningarna hämmat återhämtningstakten, vilket i än större utsträckning gäller för euro-området. Det är inte svårt att hålla med om det mindre begåvade med idén att försöka lösa fall i allmän efterfrågan med åtgärder som ytterligare stryper efterfrågan. Svaren på konjunkturens svängningar och de strukturella problem som finns i ekonomin, uppstår inte genom naturlagar utan är högst aktiva politiska beslut (även passivitet, är ett aktivt beslut).
Europeiska centralbankens strategi att köpa statspapper för 60 miljarder euro i månaden under ett drygt halvår är en åtgärd som förhoppningsvis kan motverka de tendenser till deflation som råder i Europa. Ett lägre värde på euron ger billigare europeiska varor och tjänster, vilket gynnar export och därmed tillväxt. En förstärkning av EUs eftersatta ekonomier skulle ge positiva effekter även för svensk export. Dagens deflationstendenser har delvis sin orsak i den höga och ihållande arbetslösheten. Den investeringsfond som EU-Kommissionen nu lägger upp planerna för, blir i kombination med ECBs expansiva penningpolitik, mycket viktig för att knuffa igång investeringar som i sin tur leder till fler jobb och tillbakapressad arbetslöshet. Den typ av stabiliseringspolitik som nu verkar vara på gång har vi behövt i åratal.
Monika Arvidsson, utredningschef Tankesmedjan Tiden.
