Frågan om hur medborgarna genom politiska beslut och regleringar av marknaden kan vara med och öka sina möjligheter och sin individualism intresserade en gång i tiden både liberaler och socialdemokrater. Det borde den kunna göra igen, menar Anne-Marie Lindgren.
Mer än man tror, i dessa den benhårda blockpolitikens dagar, har det genom decennierna förekommit samarbete över blockgränserna, inte alltför sällan mellan socialdemokrater och liberaler.
Det har självklart också funnits konfliktlinjer, många gånger starka, mellan partierna. Men att man inte var överens om allt var alltså inget hinder för samverkan i de frågor där man var överens.
1917 bildade liberaler och socialdemokrater gemensamt regering, efter en del inledande krångel från kungens sida. Huvudpunkten på den nya regeringens program var den allmänna och lika rösträtten, det vill säga rösträtt till riksdagen för kvinnorna, och avskaffandet av den inkomstgraderade skalan vid kommunalvalen.
Samregerandet blev inte i alla delar fridfullt. Men i den överordnade och för hela samhällsutvecklingen avgörande frågan om den politiska demokratin hade de två partierna i decennier stått stadigt tillsammans, och nu förde de den gemensamt i mål.
Liberaler och socialdemokrater stod lika enade kring frihandelns principer. De samarbetade bra inom konsumentkooperationen och i Centralförbundet för socialt arbete. Och det var en liberal regering under Karl Staaff som lade fram för den tiden viktiga sociala reformförslag som den om arbetarskydd (1912) och den första – låt vara blygsamma – folkpensionen (1913).
Någon mer socialdemokratisk-liberal koalitionsregering har det inte blivit. Men det finns flera exempel från efterföljande decennier, där de två partierna stått på samma linje, drivit opinion för samma frågor och röstat på samma sätt. Jämställdhets- och familjepolitiken ger tydliga och återkommande exempel. Socialdemokraterna hjälpte fram regeringen Ullsten (FP), när en sur Gösta Bohman blockerade allt vad borgerligt regeringsbildande hette, trots borgerlig majoritet i riksdagen. Omvänt spräckte liberalerna en borgerlig regering efter en ”underbar natt” där man kom överens med socialdemokraterna om några viktiga skattepolitiska reformer. Och ”århundradets skattereform” några år senare var likaså ett samarbete mellan S och FP.
Varför är läget så mycket mera låst i dag? Visst, det finns skillnader mellan s och L. Men det fanns det, som sagt, förr också. I den klassiska särskiljande blockfrågan, inställningen till privat ägande och marknadsekonomi, var skillnaderna snarast större, både 1917 och 1981, än i dag.
1917 stod förstatligandet av både naturtillgångar och industrier på socialdemokratins program. Det hindrade alltså inte liberalerna för att samarbeta med s för att driva igenom den allmänna rösträtten. Och 1981 kunde liberalerna/folkpartiet 1981 spräcka en borgerlig regering för att samverka med socialdemokraterna om förändringar i skattesystemet, trots att partierna stod på varsin sida i den pågående stora striden om löntagarfonderna.
I dag finns inga socialiseringsförslag på socialdemokratins agenda, och partiet har sedan decennier accepterat marknadsekonomin – förvisso inte i oreglerad form, men reglering av marknaden är ingenting som rent principiellt strider mot liberalismen.
Så egentligen borde förutsättningarna för samarbete vara bättre i dag – men i praktiken verkar de alltså vara sämre. Och om det nu inte beror på någon vänstervridning av socialdemokratin, kanske svaret är en högervridning av liberalismen?
Liberalism, likaväl som socialdemokrati, är en sammansatt rörelse, med många komponenter Från tid till annan skiftar det vilka delar som betonas mest. Sett över de senaste decennierna har liberalismen betonat marknadsliberalism mer, och socialliberalism mindre.
Rösträttsreformerna och den till rösträtten nära kopplade kampen för yttrandefrihet och organisationsfrihet, gällde principerna om medborgerliga fri- och rättigheter alltså frågor som hör hemma hos den politiska liberalismen. Utbyggnaden av sjukförsäkringen och folkpensionen och senare barnomsorgen är frågor som hör hemma inom socialliberalismen.
Politisk liberalism, och socialliberalism, har mycket starka beröringspunkter med socialdemokratin. Det är därför inte förvånande att det också är de områden där det varit lätt att samverka.
Motsättningarna har främst uppstått i frågor kring den ekonomiska maktens, eller om man så vill den ekonomiska ojämlikhetens, betydelse. För socialdemokratin har den frågan varit central; liberalismen har aldrig riktigt begripit den. De senaste decenniernas vridning mot mer ortodox ekonomisk liberalism har snarast ökat bristen på förståelse för att stora skillnader i ekonomisk makt också betyder stora skillnader i makt att påverka samhället.
Något som påverkar både den politiska demokratin och den sociala rättvisan.
I sin ursprungliga, klassiska form handlade konflikterna kring den ekonomiska makten om synen på privat ägande. I dag är de klassiska stridsfrågorna på den punkten överspelade. Det som i stället finns är frågan – även den i och för sig klassisk – om hur mycket »marknaden« ska regleras; i praktiken handlar den om hur mycket företagsägare/arbetsgivare ska få bestämma själva, och hur mycket som ska styras av lagbestämmelser, bland annat då arbetsrättsliga. Samt om kollektivavtalens roll.
Lagar och regler för företagens verksamhet strider principiellt inte mot marknadsekonomiska principer. Marknadsekonomi förutsätter balans mellan olika intressen och olika parter i de ekonomiska processerna, och för att åstadkomma denna balans, det vill säga få marknadsekonomin att få de positiva effekter den enligt modellerna ska få, kan det krävas åtgärder för att upphäva skillnader i ekonomisk styrka mellan marknadens olika aktörer.
För givetvis söker olika aktörer alltid påverka »marknaden« i enlighet med sina egna intressen, och det kan gå ut över andras. Ju större skillnader i ekonomisk styrka, desto större möjligheter för de starkaste att styra marknaden till sin fördel – och till andras nackdel. Adam Smith, en av liberalismens portalfigurer, noterade således att affärsmänniskor sällan möttes utan att det slutade med en diskussion om hur man skulle kunna höja priserna. Han konstaterade på samma sätt att affärsmannens intressen alltid i något avseende skiljde sig från, eller till och med stred mot, allmänhetens intressen.
Och Bertil Ohlin, folkpartiledaren som också fick ekonomipriset till Nobels minne, brukade kalla idéerna om helt fritt företagande för »direktörsfrihet«. Dessutom var han som bekant en av arkitekterna bakom Stockholmsskolan, som föregrep Keynes modeller för aktiv statlig konjunkturpolitik.
Reglering av »marknader« – för att utjämna sådana skillnader i ekonomisk styrka som kan snedvrida funktionssättet, innebära exploatering av miljö eller människor eller skada stabiliteten i samhället – är inget främmande för liberalismen. Förvisso finns det, och har funnits, dåliga regler, och omotiverade regler, och socialdemokratin har säkert gjort en del misstag i det avseendet. Men de senaste decenniernas marknadsliberalism har inte gjort någon skillnad mellan motiverade och omotiverade regler – och framför allt har den alldeles för mycket kommit att handla om det Ohlin kallade »direktörsfrihet«.
Det har helt enkelt satts likhetstecken mellan marknadsekonomi och frihet för finans- och företagarintressen. Och det betyder att det svenska liberala partiet – felaktigt – satt ett nytt likhetstecken mellan den gamla konflikten om själva äganderätten och dagens frågor kring behovet av regler.
Det leder också till en konfliktlinje mot socialdemokratin. Men det betyder också målkonflikter i förhållande till den politiska liberalismen och socialliberalismen.
Den amerikanske rättshistorikern Mark S Weiners bok The Rule of the Clan börjar med ett inledande, flammande försvarstal för den liberala demokratin – en demokrati som kräver en stark stat. För när staten är svag tvingas människor in i beroende av andra typer av kollektiv, som familj, klan, religiös församling, där individen på ett helt annat sätt underkastas kollektiva behov. Weiners resonemang påminner här om den svenske historikern Lars Trägårdhs. Han menar att det faktum att Sverige är världens mest individualistiska land beror på den starka välfärdsstaten.
Bo Rothstein, Sveriges sannolikt internationellt mest kände statsvetare, skrev nyligen i en artikel i Dagens Nyheter att forskningen i dag är klart pekar på att »den nordiska modellen« av alla olika samhällsordningar visat sig bäst på att ge sina medborgare möjligheter att »förverkliga sina livsprojekt«. Vilket senare väl får sägas vara en god liberal strävan.
Rothstein skriver att det som utmärker denna modell är att den bejakar »marknadsekonomins principer om konkurrens, frihandel, öppenhet och nyskapande«, men inte håller sig med en »naiv tro på att marknader är självreglerande« utan vinnlägger sig om att reglera själva marknadsmekanismerna.
För detta behövs, för att motverka »oskäliga vinster, svårartade miljöproblem och korruption«. Och för att motverka de sociala risker och spänningar som marknadsekonomin tenderar att skapa.
I den mer reflekterande debatt som följt efter Trumps valseger om orsakerna till inskränkt nationalism och högerpopulism, strömningar som alla hotar den liberala demokratin, är det många som lyfter fram den uppdelning i vinnare och förlorare som de senaste decenniernas marknadisering – det vill säga det ökade inflytande för finans- och storföretagsintressen – de facto inneburit. Att det är en komponent är svårt att bestrida, även om det finns fler komponenter än så.
Liberaler och socialdemokrater stod enade i striden om den allmänna rösträtten, och den politiska demokratin. Man kan tycka att det innebär en särskild förpliktelse att också försvara denna demokrati. Och i dag finns det tydliga behov av ett sådant försvar.
Men då går det inte att tänka bort frågorna om demokratins innehåll, det vill säga möjligheterna för medborgarna att på politisk väg påverka hur samhället fungerar i avseenden som är viktiga för människors vardag och människors livschanser. Det vill säga frågor som en gång i världen intresserade både socialliberalismen och socialdemokratin.
Text: Anne-Marie Lindgren, skribent och tidigare chefredaktör för Tiden.
