Författaren Lars Åke Augustsson menar att Socialdemokraterna varit konsekventa i sitt motstånd mot dödsstraffet. Men övrig vänster har ofta villkorat sin inställning. Tiden träffade honom för ett samtal om människorna som står öga mot öga med döden.
Seminarium på Bokmässan i Göteborg. Lars Åke Augustsson sammanfattar sina nära två decennier av möten med dödsdömda fångar. Efteråt kliver en åhörare fram och säger att han faktiskt träffat en svensk som dömts till döden: Amaltheamannen Anton Nilson.
– Honom har jag också träffat, säger jag till min bänkgranne.
– Jag också, svarar mannen.
Situationen illustrerar inte bara att vi lever i ett litet land, utan också att dödsstraffet inte ligger så långt tillbaka i tiden.
– Arbetarrörelsen var pådrivande för Anton Nilsons benådning, säger Lars Åke Augustsson, som också understryker att det var tack vare den socialdemokratiska profilen Carl Lindhagen som dödsstraffet avskaffades.
Augustsson är en rörlig skribent och en resande rapportör med ett antal hemorter i bagaget: Bengtsfors, Örebro, Stockholm, Färgelanda, Västerhaninge och, sedan några år tillbaka, Dala-Floda i Väster-dalarna. För att få till en intervju gäller det att hinna ifatt författaren på Bokmässan och bjuda in honom till mitt köksbord i Stockholm.
Även om det kommit andra verk ur författarens penna de senaste åren, som en biografi om Stig Dagerman och en intervjubok med Arne Ruth, är det frågan om statens självpåtagna rätt att ta livet av medborgare som engagerar mest.
Det hela började 1999. Efter sitt och sonens besök på Death row, avdelningen där dödsdömda inväntar sitt slutgiltiga straff, i Texas inledde Augustsson en brevväxling med tre fångar. Augustsson upplevde en växande närhet med de dödsdömdas anhöriga. Men är inte alla tänkande människor motståndare till dödsstraff? Lars Åke Augustsson svarar att många uppfattar det som en udda fråga.
– En inställning inom sektvänstern är att det där ordnar sig automatiskt, liksom jämställdheten och jämlikheten, när de rätta får makten. Det finns de som är emot dödsstraffet, men bara när det utövas av de andra, inte av Lenin, Stalin eller Mao.
Jag letar fram ett Lenincitat som Augustsson återgivit: »En revolutionär som inte vill vara hycklare kan inte undvara dödsstraffet.«
– Inom vänstern finns en tendens att tycka att dödsstraffet är ointressant, precis som det inte heller finns stöd för mänskliga rättigheter över huvud taget. Jag tycker att det är den yttersta frågan om människovärde, kommenterar min gäst.
Med den inställningen är det tämligen ointressant om den dömde är skyldig eller oskyldig. Staten ska inte ta livet av människor. Inte heller tortera fångar. Punkt. Lars Åke Augustssons nya bok, Dömd till döden, är en genomgång av dödsstraffet förr och nu, en katalog
över läget i olika världsdelar. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 förbjuder inte dödsstraff, utan talar bara om rätten till liv. Om vi håller oss till den elementära formen av demokrati – med fria och hemliga val och en fri press – så finns det även ett antal demokratier som tar livet av folk. Japan, USA, Indien, Taiwan.
Finns det några lägen där det är motiverat?
– Nej. Dödsstraffet riktar sig mot någon som redan är oskadliggjord.
Eller för att citera en central mening ur boken: »Dödsstraffet är inte ett styrkebevis utan ett tecken på det politiska systemets svagheter.« Singapore har flest avrättningar per invånare i världen. I Kina har avrättningar anpassats efter organhandeln. USA, Kina, Thailand och Vietnam tillämpar dödliga injektioner. Det amerikanska läkarsällskapet förbjuder sina medlemmar att delta i avrättningar. Europeiska läkemedelstillverkare har slutat exportera medel för ändamålet. Eftersom minderåriga hängs i Iran, vill inte japanska företag etablera sig där.
Lars Åke Augustsson ser exemplen som mer eller mindre uppfinningsrika sätt för människor att inte själva befatta sig med hanteringen. Den överlåts åt redskap eller bödlar.
Men, understryker han, straffet fungerar också som ett inhumant hot även om det aldrig verkställs. De flesta av Pakistans 8000 dödsdömda kommer inte att avrättas, kanske ingen av Kenyas 3000 dödsdömda.
– Straffet fungerar som ett livstidsstraff under sällsynt vidriga och rättsosäkra förhållanden.
I boken finns också personligt skrivna kapitel, till exempel när Willie »T-Rock« Tyrone avrättas, något som Augustsson bevittnar på plats bakom en glasruta. Bilden här intill togs dagen före avrättningen. Det är svårt att ta in att en avspänd Willie Tyrone vet att han ska möta döden nästa dag.
– Också det visar det otäcka med normaliseringen.
Lars Åke Augustsson berättar att han fått kritik för att han var med vid ögonblicket, det skulle vara ett indirekt stöd till det som skedde. Men Willie Tyrone ville att vännen från Sverige skulle vara där. Ögonvittnesskildringar är trots allt viktiga för att visa en oförskönad verklighet.
Jan-Ewert Strömbäck, författare och journalist
