Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Migration, Marx och internationell solidaritet - Payam Moula

”Som en följd av den stadigt ökande koncentrationen av markägande (leaseholds) levererar Irland konstant sitt överskott [av arbetskraft] till den engelska arbetsmarknaden, och tvingar därmed ned lönen och sänker den materiella och moraliska positionen för den engelska arbetarklassen.” – Karl Marx 1870

 

Socialdemokratin är en bred kyrka. Det beror till viss del på att socialdemokratin är både ett intresseparti och ett idéparti. Vårt parti står på två ben, vilket är en ideologisk styrka. Vi tilltalar löntagare genom att kämpa för deras intressen, mot andra intressen, och en majoritet av befolkningen genom att omfördela resurser från en minoritet. Samtidigt bär vi på tidlösa idéer om varför rättvisa är viktigt och jämlikhet riktigt.

Det är när vi förlorar ett av våra två ben som vi tenderar att gå vilse. Och tyvärr finns det ett område där det ena benet, intresset, har fått stå tillbaka. Migrationen.

 

En historisk tillbakablick
Att socialdemokratin på senare tid har haft en mer värdeburen än intresseburen ingång i frågor om migration är inte enbart ett svenskt fenomen; det har varit ett globalt mönster som har präglat rörelser till vänster.

2006 skrev en ekonom i USA att ”invandring sänker lönen för inhemska löntagare som konkurrerar med de invandrade”. Hans slutsats var att USA bör minska inflödet av lågutbildade invandrare. Samma år skrev en amerikansk senator följande: ”När jag ser mexikanska flaggor vid demonstrationer för invandring känner jag ibland av en patriotisk ilska. När jag är tvungen att använda en översättare för att kommunicera med killen som fixar min bil, känner jag en viss frustration.”

Ekonomen är den progressiva professorn i nationalekonomi Paul Krugman, även vinnare av nobelpriset i ekonomi. Senatorn är Barack Obama.

Den typen av uttalanden skulle i dag vara omöjliga för en demokrat som vill vinna partiets nominering till att bli president.

Den typen av uttalanden skulle i dag vara omöjliga för en demokrat som vill vinna partiets nominering till att bli president. På liknande sätt förändrades retoriken och positionerna över tid i Sverige. Utifrån en utredning av Berit Rollén uttryckte Göran Persson 2003 en oro för social turism. Några år senare skrev Gabriel Wikström, då SSU:are, en debattartikel där han förordade Mona Sahlin som partiledare. Ett av argumenten var att ”ett framtida ledarskap får inte förknippas med uttalanden som ’social turism’”. Wikström blev sedermera ordförande för SSU och statsråd. Mona Sahlin blev partiledare.

Det är främst de senaste 10–20 åren som kraftigt ökad asylmigration har blivit en fråga för vänstern, även om socialdemokratin har gjort en viss omsvängning sedan 2015. Historiskt sett har tveksamhet inför alltför omfattande invandring kommit från fackförbunden – förutom när de själva haft kontroll över den. Det har snarare varit näringslivet och dess tankesmedjor som har förespråkat friare invandring.

Efter valet 2006 beslutade Alliansen att införa en mer öppen arbetskraftsinvandring för personer utanför EU. Efter att Folkpartiet svängt i frågan sa Fredrik Reinfeldt följande. ”Jag tycker det vore bra för Sverige om vi kunde ha en bred överenskommelse i synen på att bredda arbetskraftsinvandringen. Det kan handla om experter från Indien men det kan också handla om människor som flyr från förtryck och fattigdom i andra delar av världen.”

Att göra arbetskraftsinvandring, och invandring mer generellt, till en fråga om humanism har varit en effektiv metod för att förflytta positionerna och få de som förespråkar en restriktiv migration på defensiven.

 

Migration och lönen
Den 9 april 1870 skrev Marx ett brev till Sigfrid Meyer och August Vogt, två sympatisörer verksamma i New York. Brevet handlar främst om den ”irländska frågan”, dvs frågan om Irlands eventuella självständighet, och är en av få texter där Marx berör migration.

Marx skriver följande: ”Efter att ha studerat den irländska frågan i åratal har jag kommit till slutsatsen att det avgörande slaget mot de härskande klasserna i England (och detta är avgörande för arbetarrörelsen i hela världen) inte kan slås i England, men endast i Irland.”

Detta kan vid första anseendet tyckas märkligt. Varför skulle den avgörande striden mot de härskande klasserna i England ligga i Irland?

En orsak var ekonomiska faktorer. De härskande klasserna i England hade Irland som en av sina huvudkällor för sin förmögenhet. Vid den tiden ägde de förmögna i England marken i Irland som de hyrde ut till fattiga irländska bönder som hade nästintill obefintliga rättigheter. Under perioden Marx skrev sitt brev så pågick en kris inom jordbruket. Marx skriver att ”landfrågan” som hittills varit den stora sociala frågan nu blivit en fråga om liv och död för en majoritet av det irländska folket.

Ifall en jordbruksrevolution skulle inträffa i Irland, och den engelska aristokratin störtas, så skulle störningen bli så stor att den skulle leda till att den härskande klassen störtades även i England. Det finns dock skäl till varför jordbruksrevolutionen kanske inte inträffar, utöver engelsk militär och polis, menar Marx. De härskande har nämligen andra intressen utöver intäkterna från markägandet.

”Men den engelska bourgeoisin har också mycket viktigare intressen i den nuvarande irländska ekonomin. Som en följd av den stadigt ökande koncentrationen av markägande levererar Irland stadigt sitt överskott för den engelska arbetsmarknaden, och tvingar därmed ned lönen och materiell och moralisk ställning i engelska arbetarklassen.”

Här lyfter Marx den oro som har funnits sedan dess för hur migration sätter en press ner på löner och villkor.

Här lyfter Marx den oro som har funnits sedan dess för hur migration sätter en press ner på löner och villkor.

I dag, 150 år senare, bör vi gå till andra källor än Marx om vi vill få mer precis kunskap om migrationens påverkan på de inhemska arbetarna. Olika typer av migration påverkar olika grupper av löntagare, liksom den offentliga ekonomin.

Det är dock svårt att blunda för det faktum att fackföreningar, nästan per definition, får sin makt genom förmågan att begränsa och dra tillbaka utbudet av arbetskraft. Detta blir betydligt svårare om arbetskraft lätt och billigt kan ersättas. Utifrån detta perspektiv blir öppnare gränser och stor invandring en seger för kapitalisterna. Det är därför kapitalet lobbar för friare (arbetskrafts)invandring.

Det finns givetvis en annan möjlighet, att till hundra procent organisera alla som kommer till Sverige till fackförbunden. Vi kan föreställa oss ett scenario där alla nyanlända per automatik ansluts till ett fackförbund och får utbildning av facken. Ett scenario där invandring leder till starkare fackförbund, högre facklig organisationsgrad och där ingen säljer sitt arbete till en lägre kostnad än den som löntagarna kommit överens om. Om detta vore premissen för friare invandring vore det intressant att se hur intresserade kapitalet och dess tankesmedjor vore.

 

Migration och konflikt
Det finns dock en annan, kanske än mer intressant, oro som Marx lyfter utöver de ekonomiska aspekterna. Oron handlar om hur migration påverkar löntagarnas moraliska position; eller hur migrationen påverkar de politiska konfliktlinjerna. Marx skriver följande:

Och viktigast av allt! Varje industri- och handelscentrum i England har nu en arbetarklass uppdelad i två fientliga läger, engelska proletärer och irländska proletärer. Den engelska arbetaren hatar den irländska arbetaren som en konkurrent som sänker dennes levnadsstandard. I förhållande till den irländska arbetaren anser han sig vara medlem av den härskande nationen och blir följaktligen ett verktyg för de engelska aristokraterna och kapitalisterna mot Irland, vilket stärker sin dominans över honom.”

Vidare fortsätter Marx:

Denna antagonism som konstgjort hålls vid liv och intensifieras av pressen, predikstolen, de tecknade serierna, kort sagt med alla medel som står till de härskande klassernas förfogande. Denna antagonism är hemligheten bakom impotensen hos den engelska arbetarklassen, trots sin organisation. Det är hemligheten med vilken kapitalistklassen upprätthåller sin makt. Och de senare är fullt medvetna om detta.”

Trots att dessa rader är 150 år gamla skulle de mer eller mindre kunna vara skrivna i dag.

Trots att dessa rader är 150 år gamla skulle de mer eller mindre kunna vara skrivna i dag.

Kanske är det ödets ironi att just den region som Marx skriver om i sitt brev har blivit politiskt lamslaget av Brexit; en omröstning och fråga som till betydande del präglas av motstånd mot invandring – och där den återstående knäckfrågan gäller gränsen mot Irland. Frågor som Labour gärna fokuserar på har sedan dess hamnat i skymundan.

På andra sidan Atlanten lyckades en ideologilös miljardär först vinna mot 20 republikaner för att bli partiets presidentkandidat, och därefter vinna presidentvalet. Han gjorde det efter en valrörelse som präglades av brist på sakfrågor, om man ej räknar in byggandet av en mur, inreseförbud mot muslimer och rasistiska påståenden om mexikaner.

I Sverige går min tanke bland annat till den växande nättidskriften Kvartal som startades 2016. Enligt egen utsaga en aktör utan ”värdegrund eller ideologisk riktning”. Kvartal redovisar inte vilka som finansierar deras verksamhet, men den som letar finner ett antal mångmiljonärer. Ett exempel är Hans Bergström, gift med Barbara Bergström, och delägare av Engelska skolan.

Kanske är det en slump att Kvartal har ett starkt fokus på invandrare och det så kallade kulturkriget. Kanske är det en slump att man där kan man läsa om ”det multikulturella experimentet” som hotar vita människor. Kanske skulle den förmögna eliten lika gärna spendera sina miljoner på tidskriften utan detta innehåll. Kanske, men sannolikt inte.

Marx gick kanske för långt när han skrev att antagonismen mellan inhemska löntagare och invandrare skulle vara hemligheten med vilken kapitalistklassen upprätthåller sin makt. Kapitalistklassen tycks kreativ i sin förmåga att upprätthålla sin makt och hitta nya vägar. Däremot har han rätt i att denna antagonism utnyttjas, även i vår tid, och att resultaten är förödande för arbetarrörelsen.

 

Migration och humanism
”Lösningen är inte för de rika västländerna att ta emot alla migranter, men, att på något vis försöka förändra situationen som skapar massiva vågor av migration… Är en sådan förändring en utopi? Nej, den sanna utopin är att vi kan överleva utan en sådan förändring.” – Slavoj Zizek

Alla politikområden har ett syfte; ett ändamål. Vad är flyktingpolitikens mål? Den frågan saknar i dag tillfredsställande svar.

Till att börja med är det slående hur flyktingpolitik blivit nästintill synonymt med regler för migration. Det borde inte vara så.

Till att börja med är det slående hur flyktingpolitik blivit nästintill synonymt med regler för migration. Det borde inte vara så. Flyktingfrågan borde vara större än Sveriges gränser. Utgångspunkten måste vara att motverka behovet av att fly. Att flyktingfrågan i så låg grad handlar om det är ett tecken på reträtt, en förlorad vision om en bättre värld för alla.

En annan målsättning bör vara att så länge det finns ett genuint behov av att fly för sitt liv ska de som tvingas till det garanteras skydd på ett rimligt och rationellt vis. Den målsättningen påverkar i dag tiotals miljoner människor världen över. Den delen av flyktingpolitiken som berör dagens flyktingar måste ha alla flyktingar som sin utgångpunkt; inte den bråkdel som lyckas ta sig till Sveriges gränser.

”Jag förstår att detta inte är enkelt att hantera politiskt, jag är inte naiv, men det är absurt att ta hand om dem på ett värdigt sätt när de kommer hit men göra allt för att inte låta dem komma hit.” – Hans Rosling

Frågan vi måste ställa oss är om vi prioriterar våra insatser och resurser rätt gällande världens flyktingar? Svaret är rimligen nej. Det främsta skälet har att göra med rättvisa. Av världens cirka 70 miljoner flyktingar är det extremt få som får asyl i Sverige. Urvalet görs inte utifrån principer om behov eller rättvisa utan främst utifrån vilka som lyckas ta sig till Sveriges gräns.

Krasst utryckt är det i dag inte vi som väljer ut de som söker asyl i Sverige, det gör flyktingsmugglarna åt oss. Och deras kriterier har ingenting med skyddsbehov att göra.

Krasst utryckt är det i dag inte vi som väljer ut de som söker asyl i Sverige, det gör flyktingsmugglarna åt oss

Denna urvalsprocess är livsfarlig för de asylsökande och även orättvis då den gynnar män framför kvinnor, ungdomar framför barnfamiljer och äldre, och de som kan betala för resan framför de som inte kan. Det är också moraliskt klandervärt att vi har en ordning som i praktiken innebär att en person som vill få skydd i Sverige dels måste utsätta sig för livsfara, dels måste bryta mot lagen i flera länder, inklusive vårt, för att få komma hit och sedan få uppehållstillstånd. Dagens system innebär även omänskliga lägen som människor hamnar i när de efter en tid i landet får avslag på sin ansökan och ska återvända.

Utöver det orättvisa i dagens system bör vi ifrågasätta effektiviteten, om våra insatser gör störst möjliga nytta. I statens budget finns ett särskilt utgiftsområde för migration. De två överlägset största anslagen går till Migrationsverket samt ersättningar och bostadskostnader. Så här har utgiftsområden utvecklats de senaste tio åren.

Om en målsättning med politiken är att garantera och förbättra skyddet för så många som möjligt av världens flyktingar måste vi fråga oss huruvida detta är det smartaste sättet att göra det på. De kostnader som utgiftsområde 8 innebär bör ställas i relation till vilken nytta samma summa hade gjort om pengarna gått exempelvis till UNHCR. Som Hans Rosling påpekade 2015:

Flyktingmottagandet i Sverige i år kommer kosta dubbelt så mycket som FN har för alla flyktingar i världen. UNHCR:s budget för 60 miljoner flyktingar är hälften mot de svenska flyktingkostnaderna. Och då säger inte jag någonting om de svenska flyktingkostnaderna, men vi borde ha öst in mer pengar för att hjälpa människor där de flesta är. Men man får inte göra det så ensidigt så att det antingen blir att hjälpa människor i Sverige eller på plats. Först och främst på plats. Rejält. Sen också välkomna flyktingar hit.”

 

En ny inriktning
Sverige gynnas av en viss invandring. Som medborgare vill vi ha möjlighet till migration som är ett resultat av de mellanmänskliga och kulturella kontakter som skapas genom såväl handel som resor. Migrationen kan även bidra till att möta behov inom inte minst äldreomsorgen, vården och flera privata branscher.

Men, i grunden behöver Sverige föra en migrationspolitik för ett arbetareparti och en flyktingpolitik för ökad internationell solidaritet. Det innebär en förflyttning av insatser och resurser från det nationella till det internationella. Reglerna för arbetskraftsinvandringen behöver göras om och makten flyttas från företagen till löntagarna. Asylinvandringen till Sverige, inte EU som helhet, behöver minska och göras om. Möjligheten att söka asyl vid gränsen bör tas bort, med undantag för konventionsflyktingar, till förmån för ett utökat kvotflyktingsystem. Anslagen under utgiftsområde 8 bör flyttas till insatser för att minska behovet av att fly, exempelvis genom att förhindra klimatkatastrofen, samt att på ett effektivare sätt förbättra situationen för världens flyktingar som finns i dag.

Möjligheten att söka asyl vid gränsen bör tas bort, med undantag för konventionsflyktingar, till förmån för ett utökat kvotflyktingsystem

Marx avslutade sitt brev från 1870 till sina sympatisörer i USA med en uppmaning. ”Ni har ett brett fält i Amerika för arbete på liknande sätt. En koalition av de tyska arbetarna med de irländska arbetarna (naturligtvis också med de engelska och amerikanska arbetarna som vill delta) är det bästa ni kan göra nu. Detta måste göras i namn av ’Internationalen’. Den irländska frågans sociala betydelse måste klargöras.”

Marx förstod att det inte finns någon motsättning mellan att värna intresset de inhemska arbetarnas intresse och att stärka den internationella solidariteten; tvärtom. Det är hög tid att Sverige för en politik som gör just detta.

 

Payam Moula
Chefredaktör på Tiden