Kan socialdemokratin och liberalismen hitta en gemensam grund att stå på? Liberal Debatt och tidskriften Tiden presenterar i ett samarbete sex nya idépolitiska essäer på temat. Näst i tur är Marika Lindgren Åsbrink.
Socialdemokraterna var en gång i tiden en underground-rörelse, som drev radikala frågor om att omdana samhället. För omkring hundra år sedan började det bli alltmer tydligt att partiet stod inför en ny roll, som långsiktig bärare av regeringsmakten. Det ställde partiet inför nya dilemman. Ett av de största gällde socialiseringsfrågan. Teoretiskt spelar ägandet stor roll i de socialistiska ideologiströmningarna. Men hur skulle svensk socialdemokrati, på tröskeln till regeringsmakten, ställa sig till de utopiska idéerna om att produktionsmedlen skulle övergå i gemensam ägo?
Det tog ett antal år att landa, men svaret kom att bli definierande för det som svensk socialdemokrati varit sedan dess: en pragmatisk rörelse som inte satt form före resultat. Planerna på att socialisera näringslivet övergavs. Det fanns inte en dogmatisk syn på ägandet som gällde i alla situationer – somligt drevs bättre privat, annat bättre offentligt.
Avgörande för att svaret blev just detta var Nils Karleby. Han dog ung 1926, men hann dessförinnan skriva Socialismen inför verkligheten, en av den svenska socialdemokratins fåtaliga ideologiska klassiker. Hans roll som sekreterare i den statliga socialiseringsnämnden lämnade också viktiga avtryck.
Karleby menade att socialdemokratin var en sorts sannare liberalism än liberalismen själv. Den stod inte i motsättning mot ”borgarklassens sak”, utan var i själva verket ett fullföljande av den. Rötterna i upplysningens idéutveckling var gemensamma med liberalismens. Målet handlade om individens frigörelse. Skillnaden låg i att medan liberalismen såg samhället som ”en mekanisk produkt av de fria individernas överenskommelse”, förstod socialdemokratin att individen inte är fristående, utan endast existerar ”genom samlivet med andra”. Enbart den politik som förmår ta hänsyn till detta förmår förverkliga liberalismens ideal, enligt Karleby.
Det Karleby beskriver är fortfarande kärnan i skillnaden mellan liberalismen och socialdemokratin: ”[Liberalismen] observerade icke, att den formella likheten bleve ett tomt sken, så länge utgångsläget för individerna alltefter egendom och klassläge vore så reellt olika”.
Inom liberalismen tar sig denna blinda fläck ibland uttryck som en sorts moralism: samhällsproblem ska motverkas genom att individen skärper sig. Svårigheter som uppstår i ojämlikhetens kölvatten ska upphävas genom att människor slutar jämföra sig med varandra – helt enkelt slutar vara så jante. Som socialdemokrat är det lätt att tänka att denna liberala tendens inte bara handlar om en ideologisk värdering, utan snarare är en felläsning av den mänskliga psykologin. Människor kan inte sluta jämföra sig med andra. Ingens vilja är så pass fri att våra val inte påverkas av omgivningen.
Liberalismen och socialdemokratin har alltså gemensamma beröringspunkter, men också olika angreppssätt. Under vissa perioder har de gått att förena, i andra perioder står man långt ifrån varandra. Det är svårt att säga hur pass goda förutsättningarna är för ett gemensamt projekt i närtid. Men om jag skulle ge mig på ett försök att hitta ett sådant, skulle jag fundera över vad som förenar oss när det gäller synen på människans drivkrafter.
Alla som är intresserade av samhällsförändring behöver utgå från vad som driver människor. Förstår man inte det, kan man inte ta fram verkningsfulla politiska reformer. Samtidigt är inte uppfattningen om människors drivkrafter neutral. Den är ideologisk och i sig ett redskap för påverkan. Människor är ju inte pavlovska hundar: våra drivkrafter är komplexa och påverkas av vår omgivning.
Det är som i berättelsen om pojken som pratar om ilska med sin farfar. Farfadern känner igen sig och säger: Det är som att det fanns två vargar i mig. Den ena vill väl och den andra slåss ständigt. Vem av dem vinner? frågar pojken. Den jag matar, svarar farfadern.
Vi kommer från en period där liberalismen, eller ”högern” i bredare bemärkelse, varit ute på en utflykt vad gäller synen på drivkrafter som varit både svårsmält ur ett socialdemokratiskt perspektiv och som ställt till med reella problem i samhällsutvecklingen. Det handlar om en sorts vulgärtolkning av Adam Smiths osynliga hand, där ekonomiska incitament blev den dominerande mekanismen att styra med. Regeringarna Reinfeldt präglades i högsta grad av detta synsätt. Det fanns i princip inte ett enda samhällsproblem som inte skulle lösas med hjälp av ett skatteavdrag här, en bonus här. Jämställdheten skulle öka, arbetslösheten skulle minska och fler invandrare skulle lära sig svenska genom jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen, höjd a-kasseavgift och SFI-bonus. Exemplen var oändligt många fler.
Problemet med den här sortens politik är inte att incitament inte fungerar. Det gör de, men påfallande ofta inte som tänkt. Ett berömt exempel är den så kallade råttmassakern i Hanoi, då den franska kolonialmakten försökte minska råttpopulationen genom att utfärda en belöning för varje råttsvans som lämnades in. Effekten blev att råttorna i själva verket blev fler – människor tog fasta på att även svanslösa råttor kan få ungar, vars svansar genererade nya inkomstmöjligheter…
Det stora problemet med ekonomiska incitament som styrmedel är att de får oss att tänka på oss själva som ett transaktionsmedel. Ekonomins funktionssätt blir en förebild för hela samhället. Allt fler relationer blir ekonomiska. Vi tänker mer på vad vi har att tjäna på det hela och vad andra är skyldiga oss. Istället för inre drivkrafter läggs fokus på yttre.
Ekonomiska incitament kan förvisso skapa vissa goda utfall, men de kan också göra samhället mindre trevligt att leva i.
Det är egentligen inte länge sedan ekonomiska incitament sågs som det centrala politiska styrmedlet – ändå känns det redan avlägset. Idag finns det ett annat narrativ om människors drivkrafter som får betydligt större utrymme. På många sätt är det mörkare: suget efter hårdare tag, strängare straff och tydligare auktoriteter bottnar i en pessimistisk människosyn, där människors inneboende vilja att göra gott bedöms som liten. Man tror inte på möjligheten att tala någon till rätta eller vädja till någons moral. Det rätta behöver tvingas på oss.
Även på detta område har den reellt existerande liberalismen varit en sorts föregångare: minns major Björklund och batongliberalismen. Stråket har funnits där länge, samtidigt som incitamentspolitiken främst burits fram av Moderaterna. Icke desto mindre kan båda tendenserna sägas vara varianter av liberalismen.
Men är de de enda möjliga varianterna?
Poängen är inte att varken ekonomiska incitament eller hårdare tag alltid är fel. Båda verktygen behövs. Det är rimligt att göra miljöskadliga beteenden dyra och nog behövs det striktare regler för att förhindra att människor använder skattepengar på felaktigt sätt, för att bara nämna några exempel. Den svenska samhällsmodellen bygger på den unikt höga tillit som finns i vårt samhälle, och som tar sin utgångspunkt i tron på att människor oftast vill väl. Det är vackert, men i vissa fall också naivt. Det finns absolut en läxa även för socialdemokratin att göra här.
Samtidigt ska vi inte glömma bort att tillit inte bara är allmänt trevligt, utan i många situationer också en effektiv styrmetod. Människor växer med ansvar och förtroende och att det går att bygga system som gagnar både egennyttan och allmännyttan. Att Sverige har en av världens högsta sysselsättningsgrader beror exempelvis inte bara på att löner är högre än bidrag, utan också på att sjuk- och föräldraförsäkringen samt a-kassan är uppbyggda så pass snillrikt att de uppmuntrar till arbete. Bara den som har jobbat kvalificerar sig till de högre nivåerna. Det är bra både för barn, föräldrar, sjuka och arbetslösa, och det är dessutom bra för hela samhällsekonomin.
Problemet uppstår alltså när incitamenten eller batongerna blir helt dominerande som politisk mekanism. Det klassiskt socialdemokratiska angreppssättet borde vara Karlebys: det finns inte en formel som passar i alla lägen. När det är bäst att styra med tillit, när ekonomiska incitament har sin plats och när det krävs sanktioner och straff avgörs bäst från fall till fall.
Det är när enbart en metod tar överhanden som resultatet blir enfaldigt.
Synen på drivkrafter säger mycket om synen på människan, och därmed även om vilket samhälle vi vill skapa. Den auktoritära linjen har en negativ människobild och den incitamentsbaserade en tämligen krass. Låter vi någon av dem ta över formar vi också samhället efter denna pessimism – vi väljer en viss varg att mata.
I såväl socialdemokratins som liberalismens rötter finns ett betydligt ljusare anslag. Den klassiska liberalismen betonar i sin tro på upplysning, förnuft, tolerans och demokrati att människor är benägna till godhet. Socialdemokratin gör i grunden samma analys, om än genom ett maktkritiskt raster som säger att människor formas av sitt sammanhang, på gott och ont. Socialdemokratin har haft större fokus på att skapa system som ska göra det lätt för människor att välja det goda, medan liberalismen lagt mer vikt vid individens förmåga att göra dessa val på egen hand.
Skillnaderna till trots tror jag att socialdemokratin och liberalismen har störst chans att hitta ett gemensamt projekt genom att utgå från den i grunden ljusa människosyn som båda ideologierna vilar på. Efter ett par decennier av först en ekonomistisk världsbild och för tillfället en mer auktoritär, vore det spännande att se hur ett politiskt projekt som tar avstamp i en sådan, mer optimistisk människosyn skulle se ut.
Marika Lindgren Åsbrink, chefsutredare Socialdemokraterna
