Liberalism är en bred ideologi. Ibland skojar vi om att det vid svåra frågor finns lika många liberala ståndpunkter som liberala personer, vilket delvis säger något om hur få som är liberaler idag, men främst något om hur många åsikter som ryms under det liberala paraplyet.
Med tanke på att vi socialdemokrater kommande år ska samarbeta med liberaler behöver förstå dem. Per Svensson, chefredaktör på DN, lyckas i sin bok ”Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel” identifiera 8 olika typer (min favorit är ’Tartuffe-liberalen’). Fastän hans typer är träffande och roliga behöver vi inte riktigt så många. Istället klarar vi oss med fyra typer. Här är listan:
1) Libertarianen. Dessa borde kallas libertarianer och inte liberaler. Dels av praktiska skäl, det uppstår ofta förvirring och missförstånd när man misstar en libertarian för liberal, och av teoretiska skäl då libertarianer har ett eget teoribygge de kan stå på. I Sverige kallar sig dock många libertarianer för liberaler vilket motiverar deras närvaro på listan.
Libertarianen känns främst igen utifrån idén om att skatt är stöld. Libertarianer tror på naturrätten; idén att rättigheter existerar i naturen och inte är någonting vi människor formar eller bestämmer över. Hur den privata äganderätten, patentlagar och skatter utformas är inte upp till oss människor att resonera oss fram till. Istället existerar dessa rätter i naturen och bör upptäckas och respekteras. Eftersom den privata äganderätten enligt libertarianer är fullständig är i princip all skatt stöld och bör förbjudas.
Libertarianer är få. Eftersom nästan alla liberaler vill finansiera någon nivå av välfärd är nästan ingen konsekvent libertarian, även om resonemangen hittas här och där. Främsta förebilden är Robert Nozick.
2) Den klassiska liberalen. Klassisk liberalism är en tanketradition som betonar äganderätten och den fria marknaden. För den klassiska liberalen är ekonomisk frihet är starkt kopplad till mänsklig frihet. Att betala skatt är nödvändigtvis inte att bli rånad men det är att få sin frihet inskränkt. Den klassiska liberalen tror även att den fria marknaden för med sig goda konsekvenser. Rikedom, innovation och effektivitet. Skulle det dock visa sig att marknaden brister får det vara så. För att värna friheten måste staten hållas så liten som möjligt och marknaden fri.
Dessa liberaler är relativt många idag. En klassiskt liberal kan tänka sig viss skattefinansierad grundutbildning och eventuellt grundläggande sjukvård. Utifrån dagens Sverige skulle det innebära större skattesänkningar än någon liberal förespråkar men ideologiskt befinner sig nog många här. Förebilder kan vara Adam Smith eller Friedrich Hayek.
3) Nyliberalen. ”Att vara liberal är att vara kluven” sägs det ibland men det som kännetecknar nyliberalen är motsatsen; denne är aldrig kluven. Nyliberalen har en blind (nästintill religiös) tilltro till att fri marknad, privatisering och sänkt skatt är bra för alla. Målkonflikter existerar icke. Sänka skatter ger mer i skatteintäkter, mer ojämlikhet är bra för de på botten, vinstuttag från välfärden ökar kvalitén och privatiseringar har inga nackdelar. Nyliberalen kan ideologiskt vara libertarian eller nästan sosse men man kommer sällan till kärnan utan fastnar på vägen i någon teknokratisk rapport från Timbro som visar varför det är bra för arbetarklassen om luften privatiseras.
Nyliberalen är vanlig på alla nivåer. Från riksdagsledamöter till ungdomsförbund och näringslivets lobbyister. Det är svårt att säga vilken nivå av offentlig välfärd och jämlikhet en nyliberal vill se då denne tror att båda främjas av sänkta skatter. Förebilder i Sverige är ofta författare finansierade av vinstintresset (Timbro).
4) Socialliberalen. Den här personen drivs av ett engagemang för en praktisk frihet och social rättvisa. Jämställdhet ligger varmt om hjärtat och feminismen är prioriterad. Social rörlighet är ett viktigt mått och bör öka. Socialliberalen är skeptisk gentemot en för stor stat men gillar frivilliga kollektiv, exempelvis är den positiv till fristående aktörer i välfärden genom föräldrar- eller lärarkollektiv. Den ser gärna att civilsamhället hjälper det offentliga med åtaganden. Vid sidan av en skepsis mot för stor stat är den skeptisk mot vinstintresse och låtsasmarknader i välfärden. Socialliberalen ser inte sig själv som vinstintressets politiska gren; visst är den skeptisk gentemot LOs politiska inflytande men svenskt näringslivs likaså. Istället för att välja sida vänder den sig hellre till akademi och forskning.
Historiskt har socialliberaler varit dominerande i Sverige. Idag är de dock en utrotad art med undantag för någon fristående debattör eller ledarskribent. Förebilder kan komma från en bred skara, ex historiska figurer i Folkpartiet eller tänkare som Rawls, Mill eller Wollstonecraft.
Den här listan är så klart inte en heltäckande lista för akademiskt bruk. Den är resultatet av teori och personliga erfarenheter. Förhoppningsvis hjälper den dock dig att navigera, och förstå, din liberal lite bättre.
Payam Moula
Chefredaktör tidskriften Tiden
