#Vembryrsig undrar Aftonbladet och rapporterar på uppdrag av FN:s flyktingorgan UNHCR om krigets offer i Syrien. Egentligen skulle hashtagen kunna vara #Ingenbryrsig för det är vad tidningen förmedlar. Alldeles för lite utrymme ges till konflikten i media och alldeles för lite pengar kommer dess offer till del.
Men bryr vi oss överhuvudtaget, kan man också fråga? Kanske är det relativa ointresset för Syrien bara är en effekt av mindre medkänsla och solidaritet i allmänhet.
Igår uppmärksammades att fyra år gått sedan kriget i Syrien bröt ut. Drygt 200 000 människor beräknas ha dött, och mer än tio miljoner är på flykt. Läget är låst och ingen lösning är i sikte. Hur många fler födelsedagar kommer inbördeskriget att fira? Hur många fler människoliv kommer att ha hunnit gå till spillo?
FN är bakbundet och kan inte agera eftersom Ryssland och Kina genom veton har satt stopp för en intervention. Och inget enskilt land har ännu haft intresse, mandat eller resurser att göra ett ingripande på egen hand. Framförallt vill ingen rubba den befintliga internationella maktbalansen som råder, där någon form av ingripande skulle kunna leda till oförutsägbara följder i närområdet, liksom globalt. Så istället ligger omvärlden lågt och hoppas på bättre tider.
Människor fungerar på vissa sätt i vissa situationer. Sociala experiment visar att vi som grupp är väldigt lättpåverkade, trots att vi känner oss som fritt tänkande individer. I samhällen där många bryr sig om andra och visar medmänsklighet, smittar det av sig och blir normalt. I motsatta samhällen blir vi mer skeptiska och fördomsfulla.
Efter andra världskriget gick hela västvärlden igenom en kris. Det enorma lidandet som just hade genomlevts skulle aldrig återupprepas. Att skilja på folk och folk, vilka som var mer värda än andra skulle omöjliggöras och FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna tillkom 1948. Genom upprättandet av konventionen och staternas ratificering av den, skulle det säkerställas att människor gavs en slags skälig och rättvis grundnivå som aldrig fick undergrävas. Att individer trots olika ländernas politiska styren skulle ha bra liv.
Detta utopiska, aldrig tidigare prövade experiment gick över förväntan under flera decennier. FN hade en stark roll och enskilda länder anpassade sig till konventionernas texter och innehåll. Särskilt under 90-talet, efter kalla krigets slut, nådde FN en guldålder. Världsorganisationen struntade verkligen inte i kriget i forna Jugoslavien. FN var den världspolis som den var tänkt att spela.
Och vi som samhällsmedborgare brydde oss faktiskt på bred front. Inte bara för att Balkan låg nära. Vi visste vad som pågick, kriget angick oss.
Men något hände i början på 2000-talet. 9/11 och kriget mot terrorismen hände. Statens intresse och säkerhet sattes åter över individens, medan de mänskliga rättigheterna och FN som organisation gick bakåt. En misstänksamhet och missunnsamhet mot det okända började spridas. Islamofobin och främlingsfientligheten ökade i vår del av världen.
Och ett drygt decennium senare står vi här. Med Sverigedemokrater i riksdagen och ökad antisemitism. Visst, många bryr sig. Väldigt många önskar innerligt att de kunde göra mer för Syriens barn, precis som Aftonbladet efterlyser. Men pendeln har slagit från ett samhälle byggt på öppenhet och solidaritet, till ett mer slutet sådant. Ett samhälle med större misstänksamt mot olikheter. Med mindre tolerans.
Återigen skiljer vi på folk och folk. På vi och dem. Andra världskrigets minnen har blivit oss suddiga.
Att svenskar inte rasar mer högljutt mot kriget i Syrien är hemskt, men kanske inte så konstigt. För varför rasar vi inte mer i allmänhet? Mot utförsäkringarna, mot missförhållandena inom äldrevården, mot den globala ojämlikheten, mot rasism och kvinnohat. Mot allt vi tycker är fel.
Visst bryr vi oss, men kanske har vi vant oss?
Lina Stenberg, kommunikationschef,
