Att kalla andra för populister men sig själva för pragmatiker håller inte, skriver Payam Moula.
Som Andreas Johansson Heinö påpekar i en ledare på DN så ”gör coronaviruset (nästan) alla till socialister.” Det gäller i Sverige och i hela västvärlden för tillfället. Moderaterna, som vanligtvis menar att höjd a-kassa för några miljarder är för dyrt, presenterar nu själva utgiftspaket på 100 miljarder i månaden.
Det kan vara fullt rimligt att kräva enorma utbetalningar av skattepengar till människor som nu drabbas, det verkar de flesta tycka, men varför blev högern plötsligt större anhängare av statliga bidrag än vänstern?
’För att det är kris’ tycks vara det uppenbara svaret, och det tycks vara det svaret högern själva ger. Men det svaret räcker inte. Innan krisen befann sig ca 400 000 människor i arbetslöshet. Många av dessa befann sig i en reell och allvarlig kris som drabbade dem själva och deras familjer. Varför är inte deras kris något staten ska ta på allvar? Det kommer alltid finnas samhällsgrupper som befinner sig i kris och vi befann oss på flera sätt i kris innan Corona. Som filosofen Jonathan Birch skrev (tack Elsa Kugelberg):
”Virtually everyone agrees that, in times of crisis, you need socialist policies. The only real disagreement in politics is whether there are non-crisis periods when socialism is unnecessary, or whether, due to climate change, poverty, etc., we live in a state of permanent crisis.”
Om man har som grundprincip att staten ska vara liten, restriktiv med bidrag och lägga sig i marknaden så lite som möjligt behöver man motivera varför motsatsen gäller just nu. Man behöver förklara varför exempelvis 400 000 arbetslösa inte räknas som en kris, varför klimatkrisen inte är tillräckligt allvarlig och varför andra samhällsproblem inte bör anses vara kriser.
Faran i att inte bättre motivera sin socialistiska omsvängning är nämligen stor. ”Intresset ljuger aldrig” är en tanke som tillskrivs Marx. Som Sven-Eric Liedman har påpekat ska man va försiktig i att tolka in allt för mycket av Marx egna tänkande i citatet, men tanken har onekligen aktualiserats i och med Corona-krisen.
Den som inte svarar på frågor om vad en kris är och när den kan ta slut blir sårbar för invändningar om godtycklighet och för att bedriva ren intressepolitik. Den som vanligtvis avfärdar bidrag och offentliga investeringar, men som är beredda att spendera hur mycket som helst när företag och förmögna individer drabbas, ägnar sig den inte åt kapitalismens paradgren: privatisera vinsterna, socialisera förlusterna?
De som nu förespråkar krispaket på hundratals miljarder kronor, hur ska de med trovärdighet avfärda offentliga investeringar om betydligt mindre summor när någon hävdar klimatkris, sjukvårdskris eller arbetslöshetskris om 3, 10 eller 30 månader? Att kalla andra för populister men sig själva för pragmatiker håller inte.
Högern får gärna bli socialister, men så länge de inte rättfärdigar sin nya bidragslinje bättre framstår de som någonting helt annat.
Payam Moula, chefredaktör för tidskriften Tiden.