Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Jag fullständigt älskar min TV. Det kanske låter konstigt, men alla som känner mig vet det. Alla som lär känna mig lär sig det snabbt.

Kärleken är nästan omänsklig. Besattheten total. En fyrkantig låda som bara står där. Ingenting kan komma emellan oss. Inte ens min dator. Vi har ett känsloband, jag och min tv. Vi hör ihop. Eller snarare, vi ”hörde” ihop.

Betyder detta att jag är materialist? Är jag den som fäster kärlek vid ting och inte allt annat viktigt i livet?

För tio år sedan fick jag göra ett test. Jag skulle gissa programmet. Jag fick en dag, en kanal och en tid. Jag gissade rätt. Inte bara en utan flera gånger.

Mitt TV-tittande blev känt. Till den grad att mina kompisar kommenterade det. ”Du har inget liv”, sa de. Visst skämdes jag då. Men det fanns inget jag kunde göra. Jag var fast. Det var svårt att rättfärdiga så mycket TV-tittande. Och vad kan man egentligen ge för svar på en sådan kommentar?

Först nu – efter flera år – har jag förstått varför. Äntligen har jag ett svar. Låt mig få förklara.

Jag var den som lärde mig två av mina modersmål via TV:n. Det tredje lärde jag mig av mina föräldrar. Än i dag hävdar jag att min kurdiska skulle ha varit långt mycket bättre om kurdisk TV, och inte mina föräldrar, hade lärt mig språket. Mina älsklingsprogram lärde mig om dagarna och klockan. De engelska programmen lärde mig att läsa snabbt. Andra att dansa och att sjunga. Jag lärde mig om olika kulturer, sociala koder och om samhället. Så mycket att jag nästan törs säga att det var de som har gjort mig till den jag är i dag.

Jag lärde mig att vara tacksam. Jag lärde mig att uppskatta de små sakerna i livet. Jag lärde mig att vara människa.

Jag grät när herr och fru igelkott dog i De vilda djurens flykt. I dag gråter jag vid varje liv som förloras i Medelhavet. Jag grät när Karim fick sy fotbollar för att överleva. Jag gråter när barn inte får vara barn.

I dag vet jag att alla människor är lika mycket värda. Att man ska behandla alla så som man själv vill bli behandlad. Jag vet att alla inte har det lika bra och att skolan är viktig. Alla barn får faktiskt inte gå i skolan. Jag vet att jag är lyckligt lottad.

Jag fick lära mig om BRIS, om barnkonventionen och om de mänskliga rättigheterna. Ord som ”hänsyn” och ”respekt” blev mitt motto, mitt livs kall. Men mest av allt lärde jag mig att inte sitta still, att jag som medmänniska hade en skyldighet. Att vi tillsammans har ett mål.

Så när min älskade TV gång på gång låter rasistiska uttalanden få stå oemotsagda och talar om ”volymer”, ”strömmar” och om ”nationen” i riktig nationalistisk anda, om människor som ”illegala” och ”irreguljära”, när politiker ställer människoliv emot pengar, när ID-kontroller införs för att stänga ute desperata människor och när inköp på systembolagets likställs med kontroll över människoliv då undrar jag vad som gått fel.

Min barndoms lärare skulle aldrig få för sig att göra något sådant – eller? Varför har du slutat upplysa mig? Var är du som uppfostrat mig?

Mitt band till TV:n är under hot. Det finns nästan inget kvar som binder oss samman längre. Bara minnen. Men kanske vänder vinden igen. Till dess får jag säga adjö. Jag hoppas vi ses snart igen.

Sirin Kara