Att EU:s medlemsländer kunde komma fram till beslut om ett gemensamt mottagande av 120 000 flyktingar som redan finns i Europa är en framgång. Några länder motsatte sig helt att göra några bindande åtaganden, men de kördes helt enkelt över.
Men uppgörelsen handlar bara om en försvinnande liten del av det EU står inför i samband med att många flyktingar nu söker sig till Europa. På de avgörande frågorna har EU:s medlemsländer förtvivlat svårt att hitta en gemensam linje. Och de samma gäller tyvärr för Europas socialdemokratiska partier.
Flyktingdebatten visar behovet av ett totalt omtag för den progressiva EU-visionen. När många inom den svenska socialdemokratin för drygt 20 år sedan kampanjade för att Sverige skulle gå med i EU handlade det om att unionen öppnade ett möjligheternas fönster. De inom vänstern som ville stanna utanför EU hade rätt i delar av sin kritik. Samarbetet hade verkligen många brister, men genom det Europeiska samarbetet skulle politiken lämna den begränsade nationella politiska arenan. Den politiska arena som globaliseringen gjort allt mera maktlös. Genom EU fick socialdemokratin ett verktyg som kunde göra större skillnad.
Den logiken är förstås densamma i dag. Om inte EU fanns skulle vi behöva uppfinna något liknande, och därmed ställas inför i stort sett samma samarbetsproblem som i dag.
Problemet är att det just nu är mycket svårt att se en samlad socialdemokrati, än mindre en samlad progressiv politisk rörelse i Europa.
Och detta samtidigt som behovet av just den sådan samlad mitten-vänsterpolitik är större än någonsin. Flyktingkrisen är bara ett exempel. Hanteringen av finanskrisen och den påföljande ekonomiska krisen har varit påtagligt styrd av den politiska högern, med Merkels strama Thatcherism som ledstjärna. Övergreppen mot mänskliga rättigheter i länder som Ungern har visserligen mötts av ett relativt unisont fördömande av vänstern, men det finns ingen enighet, eller knappt någon linje alls, kring vad EU ska göra för att hindra medlemsländerna att göra som Ungern.
Den enda rimliga slutsatsen är att socialdemokratin måste börja om. De partier som fortfarande tror på den (viktiga och på flera sätt nödvändiga) europatanken måste slå sig ned vid ritborden och skissa på en ny vision. En politik för ett Europa som präglas av socialdemokratiska värderingar. Utgångspunkten måste vara jämlikheten. Trots ideologiernas uttunning är det fortfarande jämlikheten som är den tydliga vattendelaren mellan höger och vänster, och den fria rörligheten och debatten om rumänska tiggare visar med största tydlighet att arbetet för jämlikhet inte kan stanna inom ett lands gränser.
Just nu går det inte så bra för socialdemokratin. I många länder är de i princip utraderade, i andra ligger partierna mellan 15-20 procent. Även i Sverige är det långt mellan självbilden att vara landets dominerande parti till verklighetens knappa 30 procent. De flesta av dessa partier kan enas kring den breda visionen om ett samhälle som präglas av social demokrati. Ofta kan de också enas i mindre dagspolitiska frågor. Men de saknar vad Ernst Wigforss kallade provisoriska utopier, det vill säga politiska projekt som är realistiska att genomföra men som ändå sträcker sig en bit in i framtiden.
Vi som tror på Europa som politiskt projekt, vad ska vi göra, var är debatten om denna provisoriska utopi? Det är dags att börja nu!
Jesper Bengtsson, Chef, Tankesmedjan Tiden
