Transatlantic trade and investment partnership eller TTIP är det enorma handelsavtal som just nu håller på att förhandlas fram mellan USA och EU. Avtalet är något av en helig gral för många frihandelsförespråkare eftersom det skulle ta bort många av de sista handelshindren mellan dessa två ekonomiska tungviktare. Och det är inte svårt att se var förespråkarna av avtalet hittar fördelar. Med en europeisk ekonomi som verkar ha allt svårare att komma igång efter alla kriser och en amerikansk som inte går så snabbt som många skulle önska så finns det all anledning att hitta vägar för att putta igång tillväxten. Tillsammans står USA och EU för över 50 procent av världens samlade BNP och med en handel på ungefär 800 miljarder euro årligen så är varenda procentenhet ökad handel guld värd för båda sidorna av Atlanten. Men allt är inte ekonomi och även politisk prestige finns att vinna i ett storslaget handelsavtal, speciellt för president Obama som efter kongressvalet är i törstande behov av politiska segrar och för ett EU i alltmer brådskande behov av att berättiga sin egen existens.
Avtalet i sig är svårt att förhålla sig till eftersom det förhandlas fram bakom lyckta dörrar men vissa delar har läckt eller öppet redovisats och det står helt klart att avtalet är mycket långtgående. Dels handlar det i vanlig ordning om att ta bort tullar och direkta avgifter för företag som ska handla över kontinenterna men det ingår också förenklingar kring mer indirekt handelshinder som exempelvis olika regleringar. Försöka till liknande handelsavtal har misslyckats både 1995 och 2007 på grund av problem att komma överens om just samordning av regleringar och standarder. 2007 föll exempelvis försöken till mer långtgående samarbeten samman eftersom parterna inte kunde enas om hur man på bästa sätt sanerar kyckling (klor eller vatten?). Och visst har EU och USA väldigt olika traditioner av hur man reglerar sina marknader där man förenklat kan säga att Europa utgår från försiktighetsprincipen med stora krav på sociala och ekologiska rättigheter samt integritetsaspekter. I USA brukar attityden snarare vara ”låt gå” så länge produkten inte uppenbart skadar sina konsumenter. Många framförallt Europeiska politiker är därför oroade över att avtalet kommer smyga in nya lägre krav på företagen för att tillgodose den amerikanska traditionen.
Men allt detta har ändå hamnat i skymundan för den stora konfliktpunkten i debatten, ISDS. Investor-state dispute settlements är i korthet ett internationellt skiljedomsförfarande vars syfte är att garantera att företag behandlas lika oavsett i vilket land de handlar. Liknande skiljedomstolar är vanligt i frihandelsavtal och inom WTO finns exempelvis en liknande mekanism, men vad som är unikt med ISDS är att dess befogenheter går så mycket längre.
Med ISDS får nämligen företag rätten att stämma stater för oförutsedda förluster, en möjlighet som kritiker kallat ett förbud mot vänsterpolitik. Ett sådant avtal skulle kraftigt försvåra för politiker att i efterhand lagstifta mot företag som beter sig miljövidrigt eller socialt oförsvarbart igenom att hitta kryphål i nationell lagstiftning. Domstolen består dessutom av internationella jurister med specialkunskap om liknande fall, något som i andra skiljedomstolar har lett till att samma 15 advokater använts i samtliga fall av state-investor åtal. Att en grupp bestående av 15 experter kan avgöra ett lands möjlighet att lagstifta fritt är inte bara riskabelt, det är direkt odemokratiskt.
Det finns väldigt starka anledningar att vara kritisk mot ISDS men det starkaste argumentet är ändå att ISDS är helt onödigt. Liknande skiljedomstolar har nästan uteslutande använts då USA eller EU skrivit handelsavtal med länder som har ett svagt eller korrupt rättsväsende. Länder där företag helt enkelt inte vågar investera om de inte får garantier om att behandlas rättvist vid en eventuell rättstvist. Att detta skulle behövas mellan USA och EU är ett orimligt påstående och det finns ingen anledning att tro att de olika medlemsländerna inte skulle klara av att hantera konflikter inom sina befintliga nationella domstolar.
Ett TTIP utan ISDS skulle inte på något sätt hota möjligheterna för företag att inleda handel med varandra men däremot riskerar vi urholka vår demokrati med ISDS. Det är ett högt pris för något som alltmer liknar ett beställningsjobb från amerikanska företagsintressen.
Läs gärna mer om TTIP och ISDS i min rapport om frågan som nu finns på Tankesmedjan Tidens hemsida.
