Sverige har världens bästa föräldraförsäkring – även om den behöver bli mer jämställd. Den gör det möjligt för alla föräldrar att ta hand om sina små barn utan att behöva lämna hus och hem. Men nu vill högertankesmedjan Timbros Siri Steijer slopa föräldraförsäkringen, under parollen ”Vi har inte råd med alla lediga föräldrar”.
Det stämmer att föräldraförsäkringen är för dyr – om man som Timbro drivs av ideologisk iver att kraftigt sänka skatten. Anledningen till att kostnaderna för föräldraförsäkringen har ökat är dels att lönerna har ökat generellt, dels att fler män – som tyvärr generellt sett har högre löner – trots allt tar ut en högre andel av föräldradagarna. Vilket ju faktiskt är något bra – även om det sker alldeles för långsamt. Men i Timbros strikt ekonomistiska värld spelar det mindre roll. Där borde allt som inte är kortsiktigt produktivt och som kostar pengar från våra gemensamma resurser skrotas.
Jag vill påminna om en liten detalj i sammanhanget. Alla de där ”improduktiva” varelserna som stör Timbrodrömmen om en supereffektiv ekonomi är människor. Som lever liv. Och tar hand om små liv. Vad är samhällsekonomin till för om inte att skapa så goda förutsättningar som möjligt för alla människor att kunna leva ett fritt och utvecklande liv? Plugga. Få ett jobb. Skaffa – och ta hand om – barn. Utvecklas. Ekonomin är ju inte till för sig själv. Det är just sådant här som våra gemensamma resurser ska användas till.
Vi är inte alla skapta till tonerna av Kraftwerks gamla låt ”We are the robots”. Vi är människor. Och livet händer.
Timbro tycker att det är orättvist att de som inte skaffar barn ska vara med och finansiera för de som skaffar barn. Samma logik går att applicera på friska vs sjuka, förvärvsarbetande vs arbetssökande, o s v. Det är ett synsätt som drar isär ett samhälle. Som ställer grupper mot varandra. Och som utgår från det gamla, unkna synsättet att vissa är ”tärande” och andra är ”närande”. Det är både obehagligt och fel. Vi kan alla drabbas av ohälsa, arbetslöshet – eller det bästa som finns: att få barn. Då är det bra att leva i ett samhälle som präglas av solidaritet och omfördelning dels över livets olika skeden, dels över generations-, inkomstgrupps- och könsgränserna.
Alternativet, som Timbro förespråkar, är slopad välfärd och kraftigt sänkt skatt. Det vet vi skulle leda till kraftigt ökade klyftor. Både låg- och medelinkomsttagare – i synnerhet kvinnor – skulle drabbas, medan de välbärgade skulle ha råd att köpa sig trygghet. Men det är också samhällsekonomiskt osmart. Den svenska modellen har visat att ett samhälle som håller ihop inte bara är mer jämlikt. Det bidrar också till tillväxt och utveckling för alla. Don’t change a winning concept!
Timbro försöker sig också på konststycket att hävda att deras ”lösning”, som innebär att ”pappamånaderna” slopas, skulle stärka jämställdheten i arbetslivet. Det är förvisso viktigt att anpassa socialförsäkringarna så att det finns en balans mellan behovet av stöd och återgången till arbete. Det är också viktigt att ha en jämställdhetsaspekt på detta. Men Sverige har redan mycket hög förvärvsfrekvens bland kvinnor. Den får gärna bli ännu högre. Men att slopa de pappamånader som har gjort så att pappor trots allt (även om det går för långsamt) har börjat ta ut en större andel av föräldraledigheten vore ett enormt bakslag för jämställdheten i vårt samhälle. Då skulle vi verkligen känna att 1950-talet ringde och ville ha tillbaka sitt hemmafruideal. Vi borde snarare gå i motsatt riktning, och öka antalet månader som viks för vardera föräldern.
Om Timbro verkligen vill engagera sig för jämställdhet på arbetsmarknaden, så har vi några enkla tips:
- Individualisera föräldraförsäkringen.
- Stärk rätten till heltid.
- Stoppa missbruket av otrygga tillfälliga anställningar.
- Skärp insatserna mot lönediskriminering och annan diskriminering på arbetsmarknaden.
- Bidra till att värdera upp yrken där många kvinnor arbetar: vården, skolan, omsorgen och privata servicenäringarna – lönemässigt, statusmässigt, utvecklingsmässigt osv.
- Stärk den svenska modellen med starka fackförening och starka arbetsgivarorganisationer istället för att undergräva den.
- Bidra till att fler kvinnor får toppositioner inom näringslivet och på chefsposter inom offentlig sektor.
Timbro driver också den för de flesta av oss något hårdhudade linjen att barn visst kan lämnas vidare till barnomsorg betydligt tidigare. Det är förvisso inget fel på förskolan. Tvärtom. Men resonemanget haltar på två sätt:
1. Barn är olika. Vissa barn mår säkert bra av att komma till förskolan redan strax före ett års ålder, medan det för andra är bättre att vänta något lite längre. Timbros linje om kraftigt kortad eller slopad föräldraledighet skulle – ironiskt nog – innebära att nyliberalismens fanbärare de facto bidrar till ökad politisk klåfingrighet och kraftigt minskad valfrihet för människor. För vem är bäst på att avgöra exakt hur länge det är bra för en ettåring eller tvååring att vara hemma respektive att börja upptäcka den något större världen i förskolan? Är det politiker, Siri Steijer eller varje barns egna föräldrar? Dagens föräldraförsäkring – liksom (om än i något mindre utsträckning) den nya som har föreslagits av den statliga utredaren – ger föräldrarna den friheten och flexibiliteten. Det ska vi värna – samtidigt som vi ska se till att skapa bra förutsättningar för en återgång till arbetslivet när tiden är mogen för det.
2. Det som eventuellt sparas in på en slopad eller kraftigt nedskuren föräldraförsäkring skulle istället innebära kraftigt höjda kostnader för en rejält utbyggd förskola. Tyvärr skulle det enligt Timbromodellen inte finnas några pengar till det, eftersom de ju vill att pengarna istället används till sänkt skatt.
Men Timbro stannar inte där. De ser något som vi andra inte har sett. Enligt ett lätt konspirationsteoretiskt resonemang, så innebär föräldraförsäkringen att ”vi föds i syfte att försörja den offentliga sektorn och därför också omedelbart skuldsättas av staten, för att senare i livet tvingas återgälda detta.” Eeeh… oookej… !? För oss andra är den helt enkelt ett bra och schyst sätt för alla – oavsett kön och inkomst – att kunna ta hand om sina barn. Men vi måste ha missat den där ondskefulla kraften som drar i allas våra trådar.
Det är bra att Timbro bidrar till att tydliggöra skiljelinjen i svensk politik. Valet står mellan de som vill stärka välfärden och på så vis öka människors verkliga frihet – och de som brinner för sänkt skatt samt nedmonterad välfärd och trygghet.
Föräldraförsäkringen, sjukförsäkringen och a-kassan ska – tillsammans med förskolan, sjukvården och jobbutbildningar – fungera som en studsmatta från det gamla till det nya – inte vare sig en hängmatta (som Timbro tycks anse) eller en spikmatta (som det lätt blir om Timbro finge bestämma).
