I söndags hölls den första omgången av det franska presidentvalet. Efter att valresultatet stod klart ljöd positiva tongångar över att socialliberale Emmanuel Macron fick fler röster än högerextrema Marine Le Pen, som kom tätt efter. Men vetskapen om det kraftigt polariserade politiska landskapet i Frankrike, och lärdomarna från det amerikanska presidentvalet gör att orosmolnen tornar upp sig inför avgörandet om två veckor.
Inledningsvis kan vi konstatera två glädjeämnen. För det första: högerextrema Nationella Fronten blev inte störst, och fick ett sämre resultat än vad många opinionsundersökningar visat. För det andra: den andra valomgången kommer inte att stå mellan de konservativa och Nationella Fronten, vilket de flesta experter trodde vid valrörelsens startskott. De konservativas kandidat François Fillon lyckades aldrig återvinna förtroendet hos väljarna, efter att det uppdagats att han betalat ut offentlig lön till sin fru utan att hon utfört något arbete. Skandalen innebar att vi slipper en kandidat som är aktiv motståndare till homoäktenskap och som vill göra kraftiga nedskärningar i välfärden. Istället kommer alltså den socialt progressive och ekonomiskt liberale Macron ställas mot nationalisten Le Pen. Samtliga opinionsundersökningar pekar nu på att Macron kommer att vinna den andra omgången tämligen bekvämt. Men kan vi vara så säkra?
Ledarna för de två traditionella storpartierna i kris, socialisterna och de konservativa, var snabbt ute och uppmanade sina supportrar att rösta på Macron i den andra omgången. Det första var väldigt väntat, det andra något mer förvånande. Fillon har under valrörelsen slirat långt ut till höger och ibland haft en retorik lik Le Pens. Det är därför glädjande att han efter sitt nederlag i den första omgången så tydligt stämplade högerextremismen som skadlig för Frankrike, och landade i slutsatsen att Macron var det enda alternativet att rösta på för hans väljare, vilka utgjorde 20 %. Vi får hoppas att hans supportrar följer uppmaningen. Tidigare undersökningar har visat att ungefär hälften av de konservativa väljarna, vilka i huvudsak utgörs av äldre och välbärgade grupper, skulle föredra Le Pen i det fall hon skulle ställas mot en socialist i den andra rundan. Även om Macron företräder sin egen nystartade rörelse, En Marche, och i framförallt ekonomiska frågor kan ses som en mittenpolitiker så har han allt jämt varit minister i Hollandes socialistregering. Hans unga ålder och bristande politiska erfarenhet talar också emot honom, utifrån de konservativa väljarnas perspektiv.
Något än mer oroande är hur väljarna till raketen i valrörelsens slutskede, vänsterns Jean-Luc Mélenchon, kommer att bete sig i den andra omgången. Mélenchon, som nästan fick lika stort stöd som Fillon, valde att inte göra som socialisterna och de konservativa. Han uppmanade inte sina supportrar att rösta på Macron i den andra omgången. Detta kan delvis handla om strategi inför parlamentsvalet senare i år, där Mélenchon ser fördelar med att distansera sig från mitten och företräda väljargrupper långt ut till vänster (vilka är tämligen starka i Frankrike). Men det handlar också om Mélenchons politiska ståndpunkter och hans valkampanj. Extremhögern utgjorde en stor fiende, men detsamma gällde det globala finanskapitalet, frihandelsavtalen och EU:s ekonomiska åtstramningslinje – allt det som Macron står för. Mélenchon, som fick ett mycket starkt stöd bland unga väljare, ser Macron i huvudsak som en neoliberal politiker som vill försämra arbetsrätten och göra nedskärningar i det offentliga. Det återstår att se vilket beslut hans väljarkår kommer att ta i den andra omgången. Risken finns att många väljer att inte rösta alls.
Med det amerikanska presidentvalet i färskt minne, känns situationen en smula oroande. Det franska valet har en hel del likheter med det amerikanska. Många eftervalsanalyser har visat att Bernie Sanders socialistiska rörelse hade haft större chanser att besegra Trump än den mer mittenorienterade och liberala Hillary Clinton. Konfliktlinjerna hade varit tydligare, och Sanders tillhörde inte eliten och etablissemanget som Clinton. Visserligen gick de flesta av Sanders supportrar till valurnorna och lade sin röst på Clinton – men de gjorde det motvilligt. De övertygade inte sina vänner, de knackade inga dörrar och de ringde inga övertalningssamtal i valrörelsens slutskede.
Mélenchons rörelse kan ses som en kopia av Sanders, både vad gäller politiskt program och vilka grupper som anslöt sig. I det amerikanska valet förlorade den liberala mitten mot extremhögern, trots Sanders uppmaningar att rösta på Clinton. I det franska valet står det än minde klart hur vänsterväljarna kommer att göra. Det gör att vi ännu inte kan utesluta den hemska tanken att vakna upp om två veckor med Marine Le Pen som Frankrikes nya president.
