I höstas pågick en het diskussion om vad systerskap egentligen innebär, när bloggaren Isabella Löwengrip anklagade skådespelaren Mia Skäringer för att genom att öppet kritisera henne svika systerskapet. Någon månad senare svepte #metoo över världen och plötsligt kom systerskapet att handla om något betydligt mer vettigt och sansat.
”Det finns inte bara en plats för en flicka.” Alicia Vikander, känd svensk, hyllad Hollywood-skådespelerska tog i förra veckan emot Nordic Honorary Dragon Award på Göteborgs filmfestival. I sitt tacktal fokuserade hon just på insikten om systerskapet och vad vi tillsammans kan göra som effekt av metoo.
Precis som Alicia Vikander beskrev från scenen handlar uppvaknandet efter metoo inte bara om hur vanligt sexuella trakasserier visat sig vara. Det handlar lika mycket om den kultur som fått pågå och de roller som vi kvinnor har fått finna oss i att anta i det patriarkalt präglade samhället som många av oss inte ifrågasatt förrän nu.
Inom populärkulturen finns det i regel fler män än kvinnor, fler manliga än kvinnliga roller. Inte alltför sällan har mansrollerna spännande egenskaper eller yrken medan kvinnan har just egenskapen att vara kvinna. Och detta är inte bara sant inom vuxenkulturen, kanske är det ännu mer utpräglat så inom den traditionella kulturen riktat till barn. Ta Smurfarna till exempel. Hur många hundratals smurfar finns det, alltifrån Starksmurf, Målarsmurf, Gammelsmurf – alla manliga karaktärer. Och så finns där Smurfan. Hon som är tjejen, i detta består hennes egenskap och yrke.
I sitt tacktal pratade Vikander om hur vi kvinnor blir separerade, åtskilda från varandra och därmed hamnar för långt borta från varandra för att se våra gemensamma intressen. Vi blir istället uppmuntrade att armbåga oss fram och att ständigt bevaka våra positioner mot varandra. Att se varandra som hot, att ensam är stark.
Vi kvinnor uppmanas att bli Smurfan. Vi lär oss dessutom att tänka att det är hedersamt att bli Smurfan. Att vi ska se till att ingen av våra kvinnliga konkurrenter blir Smurfan och får den kvinnliga rollen eller den åtråvärda kvinnopositionen.
För det är inte bara inom skådespelarvärlden som platser för kvinnor i toppositioner är få. Ju högre upp i hierarkierna vi kommer, desto färre kvinnor finns där. Enligt branschorganisationen Ledarna är 37 procent av samtliga landets chefer kvinnor och ju högre upp desto färre är de. Bland landets vd:ar är hela 84 procent män. Och medan kvinnorna ofta är överutbildade är männen oftare underutbildade, men ändå tjänar de senare bättre, enligt bland andra en färsk undersökning från IFAU.
Att systerskap blir ett positivt laddat begrepp och något kvinnor gemensamt kan samlas kring är förmodligen den allra största vinsten av höstens upprop och avslöjanden. Det är förstås viktigt att förekomsten av sexuella övergrepp uppmärksammas, att fokus ligger på hur männens beteenden och hur arbetsplatskulturer måste förändras. Men att kvinnor går samman och kräver mer makt och inflytande är faktiskt en revolution i sig.
När arbetare först började organiserade sig gjordes detta för att man vägrade gå med på att hålla sig till de anvisade platserna som gavs enligt de förhållanden som var. Arbetarrörelsen bygger på den här kampen. Kanske kommer vi att se samma tryck från ett enat systerskap för vidgade, fler och mer jämställda möjligheter. Att gå till ett ”tillsammans är vi starka” från ”ensam är stark”, att verka för att kunna inta fler positioner i samhället istället för att trängas och slåss mot varandra där vi hänvisas till att vara.
Det finns inga naturlagar som säger att de kvinnliga rollerna i vårt samhälle inte kan bli fler, att kvinnor inte kan nå längre i karriären eller att lönerna inte kan bli jämställda. Nu har systerskapet fått vingar och vem vet hur långt vi kan flyga.
