Svensk skola är en effektiv utsorteringsmaskin

Förkortad version av debattartikeln publicerad på svt.se/opinion den 11 juni 2019.

Idag hindrar svenska skolor var sjunde elev i årskurs nio från att läsa vidare på gymnasiets nationella program. Istället för höjda kunskapsresultat har dagens behörighetskrav med obligatoriska kärnämnen och betygssteget F (”underkänt”) lett till att många elever hamnar i utanförskap senare i livet. Det är ett stort misslyckande. Nu behövs en kraftfull satsning för att alla elever ska få gå gymnasiet. Skolan ska inte underkänna elever, utan ge dem förutsättningar till kunskap som de har med sig hela livet.

Svensk skola har de senaste 20 åren utvecklats till en effektiv utsorteringsmekanism. När det nya systemet infördes 1998 ökade omedelbart andelen elever som inte blir behöriga till gymnasieskolans program från några enstaka procent till drygt tio procent. Därefter har andelen ökat succesivt till dagens dryga 15 procent.

Genom att skolan underkänner vissa elever har förutsättningarna för en jämlik skolgång undergrävts – på flera sätt:

• Kön: Fler pojkar (17,7 procent) än flickor (13,3 procent) saknar gymnasiebehörighet.
• Föräldrarnas utbildningsnivå: Fyra gånger så många elever till föräldrar som saknar eftergymnasial utbildning stämplas som obehöriga (22,9 procent) – jämfört med elever vars föräldrar har en eftergymnasial utbildning (6,5 procent).
• Social situation: Andelen obehöriga är särskilt hög bland barn till ensamstående föräldrar som har ekonomiskt bistånd (57 procent).
• Inrikes- och utrikes födda: Andelen elever som blir obehöriga från grundskolan är högre för utrikes födda än för inrikes födda:
  • Elever födda i Sverige med inrikes födda föräldrar: 9,1 procent.
  • Elever födda i Sverige med minst en utrikesfödd förälder: 13,9 procent.
  • Elever som invandrat före skolstart: 15,2 procent.
  • Elever som invandrat under årskurs 1-5: 32,8 procent.
  • Elever som invandrat under årskurs 6-9: 71,6 procent.

Bland såväl inrikes- som utrikes födda grupper spelar dock föräldrarnas utbildningsbakgrund stor roll för andelen som blir behöriga. Föräldrarnas och den egna bakgrunden spelar roll, men även utan några nyanlända skulle andelen obehöriga ha ökat. Och skillnaden mellan elever som har invandrat före skolstart och de som är födda i Sverige är mycket liten: 1,3 procentenheter. Däremot är det av naturliga skäl svårt för de som har kommit till Sverige som tonåringar att klara skolan lika bra som inrikes födda.

• Funktionsnedsättning: Omkring 10 procent av alla elever har kognitiva svårigheter, dyslexi, motoriska koordinationssvårigheter eller tal- och språkstörningar. De har svårare att bli godkända i grundskolan – ofta för att de inte har kognitiva förutsättningar eller inte får rätt stöd.
• Geografiska och socioekonomiska skillnader: Andelen obehöriga elever skiljer sig mycket mellan olika regioner. Högst andel obehöriga finns i Blekinge (21,3 procent), och lägst i Stockholms län (10,9 procent). I Vingåker var 48,6 procent obehöriga medan det i Danderyd endast var 3,9 procent. Det finns även stora skillnader mellan olika skolor som ligger i olika bostadsområden i samma kommun. I Göteborg var 81,5 procent i Bergsjöskolan obehöriga, medan endast 8,8 procent var obehöriga i Skolan Johanneberg i Krokslätt.
• Kommunala respektive privata huvudmän: Kommunala skolor har en högre andel elever som blir obehöriga (17,3 procent) jämfört med fristående skolor (8 procent). Om man tar hänsyn till föräldrarnas utbildningsbakgrund blir det dock ingen större skillnad mellan kommunala och fristående skolor. Dessutom har friskolor generellt sett en mer generös betygssättning.
• Underkänt i kärnämnen: Det är vanligare att eleverna blir underkända i matematik (10 procent) än i svenska (3 procent).

Skolan återspeglar och förstärker de klyftor och skillnader som finns i samhället i övrigt. Skolledare och lärare har inte fått förutsättningar att klara det kompensatoriska uppdraget. I dagens skolsystem hänvisas de som inte blir behöriga till de nationella gymnasieprogrammen istället till något av de introduktionsprogram som finns. Dessa är tänkta att leda vidare till att eleven ska kunna gå ett nationellt program.Tyvärr visar statistiken att introduktionsprogrammen i hög utsträckning har misslyckats. Endast 30 procent av de som har gått ett introduktionsprogram går sedan färdigt en gymnasieutbildning inom fyra år från att de slutade grundskolan. Efter hela 19 år är det 48,5 procent – jämfört med 90 procent av de som blev behöriga från början.

De som blir stämplade som obehöriga efter grundskolan drabbas också hårdare senare i livet. Efter 16 år var endast 63 procent av de tidigare obehöriga etablerade på arbetsmarknaden, jämfört med 83 procent av de som blev behöriga. SNS pekar i sin konjunkturrapport på att många av de tidigare obehöriga hamnar i ett permanent utanförskap. Deras slutsats är tydlig: ”Principen bör därmed vara att undvika onödiga hinder för de svagaste deltagarna att ta sig in i, och genomföra gymnasieutbildning.”

Det finns flera möjliga lösningar på denna oacceptabla utsortering:

• Tidigt stöd. Lär av Finland, där elever får mycket stöd tidigt, genast och till många.
• Fler speciallärare – för att kunna ge individanpassat stöd till elever med särskilda behov.
• Se över om matematik ska vara kärnämne eller ej – eftersom det är det ämne som flest blir underkända i. Matematik är dock ett viktigt ämne som bör finnas kvar för alla i grundskolan, och bör även framöver vara ett särskilt behörighetskrav till exempelvis tekniska och naturvetenskapliga gymnasieprogram. Men det är ändå tveksamt att hindra elever från att gå många yrkesprogram, estetiska program m.m. för att de inte har fått godkänt i just matematik.
• Ta bort underkänt (F) som betygssteg i grundskolan. Det är inte skolans roll att ”underkänna” barn och ungdomar som är med på lektionerna och ofta försöker lära sig. Skolan ska se till att alla elever får stöd efter behov, så att de lär sig så mycket som möjligt och kan läsa vidare på gymnasiets nationella program.
• Stärkt elevhälsa och NPF-kompetens hos lärarna – för att ge elever med särskilda svårigheter bättre stöd och anpassning så att de kan klara skolgången.
• Utvidgad sommarskola för de som saknar betyg.
• Ökade möjligheter till praktik och att bli behörig även med anpassad skolgång.
• Stärkt studie- och yrkesvägledning – för att ge ökat stöd och motivation till eleverna.

En sänkning av spärren för att få gå gymnasieskolans nationella program innebär inte sänkt kunskapsnivå. Det går att både förbättra elevernas kunskaper och sänka behörighetskraven.

Sverige har en grundskola som är obligatorisk för alla. Då borde också alla elever få fullfölja den. Att skolan underkänner så många som 15 procent av varje årskull är oacceptabelt. Ingen gynnas av att många av dessa hamnar i utanförskap. Det gör knappast Sverige starkare som kunskapsnation.

Mats Wingborg, rapportförfattare
Daniel Färm, chef Tankesmedjan Tiden
Anders Östberg, ordförande Unga Örnar
Helen Pettersson, ordförande ABF