Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Aristoteles är den första filosof vi känner till som byggt en teori om moraliskt ansvar och om när det är rimligt att berömma eller klandra personer. Med tanke på diskussionerna kring ”regeringens” vårbudget samt utredningen om förändrad arbetsrätt är frågan om ansvar högaktuell. Med hjälp av Aristoteles teori tänker jag klargöra vem som egentligen bär moraliskt ansvar för vad, och varför fler socialdemokrater behöver gå i opposition.

Trots att Aristoteles teori är nästan 2400 år gammal diskuteras den fortfarande. Inte enbart för att den var nydanande utan för att den fortfarande fångar våra intuitioner relativt väl.

För att en agent ska vara moraliskt ansvarig behöver handlingen vara frivillig, menar Aristoteles. En handling som inte är frivillig kan vara det pga 1) externt tvång eller 2) okunskap. Låt mig ge ett exempel.

Föreställ dig att du njuter av våren på en uteservering. Du har en vän vid bordet och en cider i handen. Plötsligt får du en knuff från sidan. Du tappar greppet om din cider som hamnar på, och blöter ner, din vän. I det här fallet skulle vi inte påstå att du bär någon skuld för vad som inträffade. Det må vara din cider och du som höll i den men att din vän blev blöt beror på en yttre kraft och inte en frivillig handling. Du bär således ingen moralisk skuld.

Så långt är dom flesta med. Men verkligheten är sällan svartvit och ofta har vi att göra med svårare fall än i dessa exempel. Därför illustrerade Aristoteles sin poäng med följande berömda exempel.

Föreställ dig ett skepp med en värdefull last ombord. Kapten bär ansvar för att lasten och mannarna kommer fram i gott skick. Under en färd drabbas skeppet av en svår storm som riskerar att förgöra skeppet. Kaptenen inser att det drastiskt skulle öka chanserna att överleva om hon slänger lasten överbord, vilket hon till slut motvilligt gör och de överlever resan. När de kommer tillbaks till land uppstår frågan. Varför förlorades lasten och vems fel är det?

Till skillnad från fallet med cidern, då cidern flög ur handen, så gör kaptenen ett medvetet val. Hon väljer att slänga lasten överbord och hade kunnat välja annorlunda. Däremot, om man anser att kapten gjorde rätt, blir det svårt att klandra henne. Till skillnad från fallet med cidern kan man hävda att kaptenens handling var delvis frivillig, och att kaptenen har någon form av ansvar för den; men det är samtidigt svårt att moraliskt klandra personen om man anser att den agerade rätt (om hon gjorde rätt kanske hon till och med förtjänar beröm). Handlingen var snarare motvillig än frivillig. Slutsatsen blir att kapten hade ett visst kausalt ansvar, men ingen eller ytterst begränsad moralisk skuld.

Varför är detta relevant för vår politiska samtid? Därför att situationen påminner om det politiska läget i Sverige.

I valet fick S 28%. Regeringspartierna fick 33%. Partier som vill ha en ekonomisk högerpolitik fick egen majoritet. Den som tror att regeringens kapten kan styra skeppet som han vill har fel, och den som tror att kaptenen bär moraliskt ansvar för all politik under mandatperioden har missat stormen.

Situationen i svensk politik ser ut som den gör idag för att fyra partier gick ihop och skrev ett detaljerat program med 73 punkter om hur Sverige ska regeras. Inte bara beskriver den vad budgetar ska innehålla och lagförslag se ut, den beskriver till och med hur Centerpartiet och Liberalerna i relation till de 73 punkterna ska ”fullt ut medverka i beredningsprocesser både av utredningsdirektiv, propositioner till riksdagen, förordningsändringar som följer av ny lagstiftning samt i förekommande fall också uppdrag eller regleringsbrev till myndigheter.”

Detta innebär rimligen att ansvaret för förslag relaterade till de 73 punkterna delas av fyra partier; inte två.

Ändå får vi inom den breda vänstern läsa saker som att ”regeringen” sparar på äldre och satsar på rika, trots att budgeten är ett resultat av fyra partiers avtal och inte regeringens två partier. Det finns rimligt kritik att framför mot budgeten men den bör rimligen framföras till alla de partier som är ansvariga för budgeten.

När det blev klart att regeringen tillsatte en utredning för att ”modernisera” arbetsrätten kom liknande kritik. Många skrev om vad regeringen vill eller regeringen gör. Trots att det i Januariavtalet tydligt står att direktiven tas fram av fyra partier, och trots att alla vet vad de olika partierna tycker i frågan.

Med 28% får man inte alltid som man vill. Det spelar ingen roll om de 28 procenten sitter i regering eller inte.

Men, även om det i fråga om budgetar mm är fyra partier och inte två som bär ansvaret så bör vi måste också ställa oss frågan om det moraliska ansvaret. Visst hade kaptenen i Aristoteles exempel ett kausalt ansvar som slängde lasten överbord, men den moraliska skulden var obefintlig eller ytterst begränsad. Hur är det då med regeringen som tillsätter utredningar och presenterar budgetar? Visst finns ett kausalt ansvar, men det moraliska?

De 73 punkterna har förts in från de olika partierna och en granskning av DN visade att alla fick ungefär lika mycket. De fyra partierna bär alla ett kausalt ansvar och moraliskt ansvar för att de ingått i avtalet. Vill man kritisera något parti för att ha ingått i avtalet kan man göra det. Partierna hade kunnat agera annorlunda.

Men, det är rimligen svårt att klandra de enskilda partierna för just de punkter som de andra partierna fick igenom. Att hävda att S gjorde rätt som ingick i avtalet men samtidigt bär moralisk skuld för vad något annat parti förde in är inte en rimlig linje. Förslaget om att förändra arbetsrätten är inget regeringspartierna vill, det är vad C och L vill.

Lika lite som Aristoteles kapten ville slänga lasten överbord så vill regeringen försämra arbetsrätten.

En förklaring till varför människor har en oproportionerlig syn på vad en regering med 33% bär ansvar för är nog för att Januariavtalet är nytt. Det har kanske inte helt sjunkit in hur annorlunda den här mandatperioden är från förra, eller från de flesta i Sveriges historia för den delen. Kanske finns en syn på vad det innebär att sitta i regering som delvis hänger kvar från tider då regeringar var antingen större, eller inte hade en så tydlig ekonomisk majoritet i riksdagen emot sig.

Centerpartiet och Liberalerna har dock anpassat sig till det komplicerade parlamentariska läget. De kallar sig själva för ”liberal opposition”. Detta går att raljera över, men varför skulle Centerpartiet bära ansvar för allt S och Mp driver? Det är inte C och L som kommer tackas när barnföräldrar får mer tid mer barnen, och det borde inte vara S och Mp som klandras när arbetsrätten försämras.

Jag tror att fler socialdemokrater behöver gå i opposition. Inte genom att lämna över makten till blåbruna utan genom att sluta bära ansvar för vad en högerekonomisk majoritet i riksdagen, eller andra samarbetspartier, kräver. En bra början vore om socialdemokrater utanför regeringen faktiskt klandrar de som klandras bör, och inte kaptenen som lyckats hantera lasten trots den hårda stormen.

Payam Moula
Chefredaktör Tiden