Läckta dokument från advokatfirman Mossack Fonseca fortsätter att kasta ljus över ljusskygg skatteplanering. Ur Panama-läckan har det runnit ett och annat känt namn. Islands statsminister Sigmundur David Gunnlaugsson visade sig ha komprometterande kopplingar till en typ av skatteflykt han själv kritiserat och fick avgå. Storbritanniens premiärminister David Cameron hamnade också i blickfånget och fick förklara hur det kom sig att han, som i skarpa ordalag har pratat om rika personer som smiter undan beskattning, kunde tjäna pengar på placeringar i en ärvd investeringsfond i ett skatteparadis.
Torsdag 11 maj hålls en internationell konferens om anti-korruption i London och, givet ovanstående kanske lite pikant nog, under Camerons värdskap. För en del av bekämpningen av korruption handlar om att täppa till de hål i lagstiftningen som möjliggör skattesmitning. Det handlar om öppenhet, så kallad transparens, kontrollsystem, motverka skattekonkurrens mellan länder och om straff. Ju tydligare det blir vem som placerar pengar var, desto tydligare blir sambanden. Öppenhet är inget som attraherar de ljusskygga och därför kan risken för uppmärksamhet göra att fler betalar sin skatt istället för att skattetrixa. Dryga böter till dem som låter andra stå för kalaset kan också påverka viljan att bidra.
Vi får hoppas att uppståndelsen för några veckor sedan gör att Cameron nu känner sig extra motiverad att bevisa att han menar allvar med att driva in de skatter som staterna har rätt till. Och, som 300 av världens främsta ekonomer konstaterar i ett öppet brev via den internationella hjälporganisationen Oxfam, borde Storbritannien kunna ta en tydlig ledarroll i kampen mot skatteparadis. I egenskap av gammal kolonialmakt kontrollerar de faktiskt en tredjedel av dem.
System som inte gör det olagligt att skatteplanera men som ger möjlighet att smita undan ansvar, gynnar rika som inte vill ta lika ansvar. Det gynnar företag som anser att mycket vinst inte är nog. Och det gynnar brottslingar. Möjligheten att undandra sig beskattning är skapad av politiker och jurister. Den är pådriven av dem som har stor ekonomisk makt men liten demokratisk förankring. Det är hög tid att upprätta respekt för staters behov av finansiering av tillväxtdrivande faktorer som utbildning, hälsa, infrastruktur, forskning och utveckling. Sådant som även skattesmitarna tjänar på och nyttjar.
Occupy Wall Street-rörelsen, den ekonomiska krisen i Sydeuropa och Panama-skandalen – vi ser i opinionsstormar hur flykt från ekonomiskt ansvar och girighet orsakar en folklig ilska och politisk instabilitet. Det skapar också orättvisa och drabbar främst de fattigaste. Man beräknar att världens fattigaste länder förlorar 170 miljarder amerikanska dollar per år på grund av skatteflykt. Pengar som skulle kunna och borde användas till samhällsnyttiga investeringar. Många miljoner fler barn skulle kunna få gå i skolan om alla – individer och företag – betalade skatter jämlikt. Många miljoner fler skulle ha tillgång till den sjukvård de behöver men idag är utan på grund av korruption och skatteflykt.
Det råder delade meningar om vad som är rimliga skattenivåer och vad skatterintäkterna ska finansiera. Men detta till trots kan de flesta skriva under på att samhällen och ekonomisk effektivitet missgynnas av skattesmitning. För även om man skulle anse att staten ska ha en mycket begränsad roll i att utjämna inkomster och livschanser mellan medborgarna, är ändå rättssäkerheten och legitimiteten hotad om inte samma regler gäller för alla.
Monika Arvidsson, utredningschef Tankesmedjan Tiden.
