Går jämställdheten framåt eller bakåt i vårt land? De flesta håller nog ändå med om att det är på väg åt rätt håll, dock alldeles för långsamt. Ser man till arbetsmarknaden tjänar kvinnor fortfarande bara 75 procent av vad männen tjänar och förlorar 3,6 miljoner kronor under sin livstid. Män är i större utsträckning chefer, har mindre slitsamma arbeten och tar mindre ansvar för vård av hem, barn, sjuka föräldrar osv. Kvinnor överrepresenteras i sjukskrivningsstatistiken, tar ut majoriteten av föräldraledighets- och VAB-dagar och får i slutändan lägre pensioner.
Kvinnor arbetar också i betydligt större utsträckning deltid istället för heltid, sju av tio jämfört med nio av tio män. För många kvinnor är detta förvisso något självvalt, precis som att det finns män som väljer att jobba mindre. Men undersökningar visar att de allra flesta kvinnor arbetar deltid då deras yrken och arbetsgivare inte gör det möjligt att jobba mer.
Igår gick kommunal ut med fakta i en av deras hjärtefrågor inför valet – rätten till heltid. En undersökning visar nämligen att det har gått väldigt trögt att få igenom reformen, endast en tredjedel av alliansstyrda kommuner har rätt till heltid och lite drygt hälften av alla vänsterstyrda. Att högerstyren inte prioriterar frågan är väl knappast förvånande, däremot kan man undra varför S inte har valt att driva heltidslinjen mer aktivt på lokal nivå.
Att så lite gjorts kan förbrylla många eftersom det är en fråga som har så pass brett stöd med så många bra argument för positiva effekter. För att titta lite närmare på frågan och bryta ner statistik på heltid/deltid i olika grupper, syns ett tydligt mönster. Kvinnor i samboende relationer med barn är de som i minst grad arbetar heltid, endast 68 procent. Många väljer att arbeta deltid för att få mer tid med familjen, vilket kan förstås mot bakgrund av att samboende yrkesarbetande familjer är bland de mest resursstarka i samhället och har råd att unna sig den lyxen. Män i samma situation arbetar mest, 95 procent jobbar heltid. Jämfört med den låga andelen kvinnor i samma familjeform som jobbar heltid kan männens höga siffran tyckas ironisk. Dessa pappor har alltså minst tid med sina barn av alla grupper, istället för att liksom kvinnorna aktivt välja att vara med familjen för att de har råd.
Ser man till kvinnor som är ensamstående med barn och jämför med män i samma situation (där de senare utgör en väldigt liten grupp kan tilläggas, fyra av fem ensamstående är kvinnor) arbetar knappt åtta av tio av dessa kvinnor jämfört med nio av tio av männen heltid.
Fler ensamstående kvinnor än män jobbar deltid, vilket delvis kan förstås utifrån samhällets norm att kvinnorna ska ha huvudansvaret för barnen. Men det är inte hela förklaringen, för varför lyckas ensamstående pappor jobba snudd på lika mycket som de samboende männen? Vad är den magiska formeln?
Förklaringen är förmodligen till väldigt stor del den tröga utveckling som Kommunal pekar på i sin undersökning. Att det i så stor utsträckning inte finns möjlighet, i just kvinnodominerade yrken, att begära heltidsarbete även om det så desperat skulle behövas för att få ekonomin att gå ihop. För just ensamstående kvinnor med barn utgör en av de mest ekonomiskt förfördelade grupperna i samhället. Enligt Tankesmedjan Tidens rapport ””Jobbar – men ändå fattig” är 16 procent av alla ensamstående föräldrar fattiga – trots att de jobbar. Fyra gånger fler föräldrar i ensamhushåll jämfört med samhushåll klarar inte att få ekonomin att gå ihop.
Rätt till heltidsarbete är en viktig lösning för att få kvinnors – och framförallt ensamstående mammor – att kunna leva på sin inkomst. Och för att det ska fungera praktiskt behövs fler politiska lösningar såsom mer en flexibel barnomsorg, liksom mer utjämnande ekonomiska stöd.
Det finns mycket kvar att göra när det gäller jämställdheten, och kvinnors rätt till heltid är en viktig del i detta. Nu återstår att se om politikerna blir bättre på verkstad än snack i praktisk jämställdhetsimplementering under nästa mandatperiod.
