Ny partikongress och nya larmrapporter om att Socialdemokraterna tappar i förtroende. Enligt de senaste opinionsmätningarna ligger S nära 25 procent. En nivå som många socialdemokrater länge uppfattat som partiets botten. Lägre än så går det inte.
Det finns förstås flera faktorer bakom problemen och några beror på saker helt utom partiets eller dess lednings kontroll.
För det första regerar man fortfarande på en borgerlig budget. Först i höst kommer den röd-gröna regeringens politik få genomslag. Men uppfattar väljarna den distinktionen? Samtidigt som ministrarna ska verka handlingskraftiga och ha kontroll för att inte verka veka som politiker måste de alltså förmedla att de ännu inte har den kontrollen. En svår pedagogisk uppgift.
För det andra brukar nya regeringar falla i opinionen under sitt första år. Fråga Fredrik Reinfeldt. Alliansregeringen föll fritt under 2007 och även de mest luttrade kommentatorer talade om ett historiskt dåligt läge för en sittande regering. Sedan gjorde alliansregeringen ett triumfval 2010.
Problemet med den jämförelsen är att alliansen rasade för att man fattade en rad obekväma beslut (bland annat om a-kassan). Den röd-gröna regeringen faller för att väljarna inte ser handlingskraft, inte för att det finns för mycket av den.
Redan i valrörelsen uppfattade väljarna att Socialdemokraterna hade en berättelse de kunde ställa upp på. Sverige är på väg att gå sönder. Klasskillnaderna ökar. Detta är dåligt för sammanhållningen, demokratin och tillväxten. Människor kan inte förverkliga sina bästa stämningars längtan.
Men enligt opinionsundersökningarna uppfattades både Moderaterna och Sverigedemokraterna i valrörelsen som tydligare i sin politik.
Det går att förklara med att de har var sitt enkelt svar på vår tids utmaningar, sänkta skatter respektive stoppad invandring, och inget av dessa recept fungerar, men det betyder inte att ett parti som vill utmana dem måste vara otydligt.
Svaret idag är nog därför detsamma som i valet: först när Löfven tydligt visar vilka reformer som ska ge fler jobb, först när villkoren i skolan förbättras och färre är arbetslösa kommer förtroendet öka igen.
Kombinerat med detta måste också konfliktytorna bli fler i den reala politiken. Under tiden sedan valet har det tvärtom handlat mest om spelet. Regeringsbildningen. Det parlamentariska läget. Socialdemokraterna måste nu börja markera vad som skiljer dem från andra partier, och då inte bara i sådant som rör ansvarstagande i ett snårigt parlamentariskt läge. Det kanske minskar chansen för blocköverskridande överenskommelser, men det är inte självklart. Det finns många borgerliga politiker som anser att skillnaderna inom alliansen är för små.
Det sista avgörande området är integrationen. Det enda parti som ökar markant är Sverigedemokraterna. Många människor är genuint oroade över integrationens utmaningar eftersom de ser att det skapar stora sociala skillnader i samhället. Det är rätt att ta emot många flyktingar, och jämfört med länder som Libanon eller Turkiet har Sverige inte tagit emot särskilt många. Men då måste insatserna för integration också mångdubblas. En del har gjorts. Satsningen på grundskolan är ett exempel. Arbetet för att andra EU-länder ska ta ett större ansvar är ett annat. Men även här måste de få effekt i människors vardag.
Eller som Karin Pettersson sammanfattar saken i dagens Aftonbladet:
”Att låtsas som om dagens utmaningar går att möta med några reformer på marginalen är en livsfarligt felaktig läsning av både den politiska kartan och läget i landet.”
Låt S-kongressen börja!
Jesper bengtsson, chef Tankesmedjan Tiden
