Det finns egentligen bara en grupp i samhället som det är mer eller mindre legitimt att diskriminera. Det låter hårt och många som läser detta kommer hävda att det inte är så. Men faktum är att trots utbredd vetskap om att alla är lika mycket värda, en allmän kännedom om de mänskliga rättigheterna och att historien visat oss vad åtskillnad mellan grupper kan få för följder, är romer en grupp som vårt samhälle ännu inte riktigt accepterat.
I dag, den åttonde april är romernas nationaldag. En nationaldag för ett folk som varken har ett eget land eller något egentligt politiskt inflytande. Med en utspridd befolkning runtom i Europa motsvarande Nederländernas storlek är romer en stor befolkningsgrupp som inte kan förbises. En intressant tanke är hur annorlunda det hade kunnat se ut om romer faktiskt haft ett eget land. Om de precis som Holland hade haft 26 mandat i Europaparlamentet. Hur annorlunda hade det inte varit då för romer i Europa?
Varför romerna inte har ett eget land, varför de fortfarande diskrimineras och varför de tillhör de allra fattigaste och mest marginaliserade i vår del av världen måste ses i ljuset av deras mörka historia. Under århundraden har de förvisats, straffats, fått leva på undantag och utrotats. I Rumänien var romer slavar fram till slutet av 1800-talet. Under andra världskriget mördades systematiskt en miljon romer. I Sverige rådde inreseförbud för romer fram till 1954. Tiotusentals svensk-romska kvinnor tvångssteriliserades fram till 1975. Så sent som 1959 fick romer i vårt land rösträtt, samma år som de fick tillåtelse att bo i hus (innan dess var de tvungna att flytta var tredje vecka) och som romska barn fick gå i skolan.
I Sverige är det vanligt att som rom hålla sin identitet för sig själv. Detta eftersom det romska ursprunget i vår upplysta tid fortfarande är så stigmatiserat. Studier har visat att arbetssökande lättare får jobb om de utelämnar sitt ursprung vid anställningsintervjuer eller vid hyra av bostad. När Malmöpolisens ”zigenarregister” uppdagades 2013 rev det upp djupa sår av misstro och rädslor för svenska myndigheter och överheter. Och även fast förra regeringen tog fram en vitbok och trots att Justitiekanslern förra året beslutat ge ersättning till de romer som olagligt registrerats finns det mycket kvar att göra. Bland svenska romer är arbetslösheten oroande hög liksom den utbredda ohälsan. Och trots påtryckningar från intressegrupper och MR-organisationer har ingen offentlig ursäkt uttryckts med anledning av hur svenska romer behandlats historiskt. För ingenting har egentligen blivit bättre trots erkännande som minoritet för knappt 20 år sedan. Djupa, destruktiva fördomar och känslor av att inte riktigt höra till det övriga samhället finns hela tiden där.
Diskrimineringen och utanförskapet är stort över hela kontinenten. I hela Europa är romer den i särklass mest diskriminerade och utsatta gruppen. Ungefär var tredje rom i Östeuropa är analfabet, i Rumänien är livslängden 10 år kortare jämfört med den övriga befolkningen och i Tjeckien har mer än 90 000 kvinnor tvångssteriliserats sedan 1990. Godtyckliga vräkningar, diskriminerande behandling från myndigheter, sämre sjukvård och svår fattigdom bland romer är vanligt i flera av EU:s medlemsländer.
Så trots att romer inte har ett eget land finns det alldeles för mycket gemensamt i romers ställning och hur romer behandlas i hela Europa som inte kan förbises. Diskriminering, ett liv utanför majoritetssamhället och sämre rättigheter gör romer till den grupp som överlag har det sämst ställt över hela kontinenten.
Om vi menar allvar med att främja mänskliga rättigheter – och om vi med det menar allas rättigheter – då är det hög tid att även romer räknas dit.
