Imorgon går världens sjätte största ekonomi, Storbritannien, till val. Inte bara för britterna själva utan även för omvärlden märks det skillnad beroende vilken regering som får förtroendet att välja kommande års politiska inriktning. I måndags skrev Jesper Bengtsson om det partipolitiska läget. Låt oss också ta en titt på hur det står till med den brittiska ekonomin.
2013 var tillväxten enligt Internationella Valutafonden 1,7 procent, att jämföra med -0,5 procent för Euroområdet. Året därpå, 2014, växte den brittiska ekonomin med 2,6 procent, och i Euroområdet med 0,8 procent. Arbetslösheten steg i många länder efter finanskraschen, så även i Storbritannien. År 2011 var den uppe på drygt åtta procent men har sedan dess fallit tillbaka och är nu cirka sex procent. Inom Euroområdet är arbetslösheten fortsatt högre, 2014 över elva procent.
Storbritannien har på det övergripande planet klarat sig bättre genom lågkonjunkturen än grannarna inom Euroområdet. Det förklaras delvis av en annan stabiliseringspolitik: tillfälligt ökade offentliga utgifter, offentliga underskott och en inflationsnivå klart över den i euroområdet. Men framgångarna förklaras också av att stora delar av den brittiska exporten går mot USA och Tyskland, båda relativt starka handelspartner genom krisåren. Och att finanssektorn, som står för en stor del av den brittiska ekonomin, har repat sig betydligt sedan 2008.
Men allt är relativt. För även om Storbritannien i ljuset av många andra länder har en starkare tillväxt och lägre arbetslöshet, finns en del smolk i bägaren. Trots lägre arbetslöshet har man inte lyckats öka antal arbetade timmar i ekonomin. Undersysselsättningen på den brittiska arbetsmarknaden är bland de högsta i EU – ungefär 3,2 miljoner arbetar ofrivillig deltid. En av fem britter tjänar mindre än vad som behövs för att klara sig, ojämlikheten har ökat och disponibelinkomsterna faller. Enligt en undersökning av Trade Union Confederation var åren 2010-2014 den sämsta perioden på ett halvt sekel avseende utveckling av levnadsstandard. Då föll den reala disponibelinkomsten, vilket är mycket ovanligt och till med under perioden närmast efter finanskrisen (2008-2012), steg disponibelinkomsterna med 1,5 procent (femårigt medelvärde).
Om det konservativa Tory-partiet vinner valet är fler och kraftiga nedskärningar utlovade, som enligt Institute for Fiscal Studies kommer att drabba de fattigaste hushållen mest och synas genom bland annat minskade bidrag för barn, boende och funktionshinder. Ökade skillnader i inkomster är något som minskar potentiell tillväxt. Den politik som Storbritannien borde satsa på för att stärka återhämtningen är tvärtom minskade inkomstskillnader. Vägen mot ökad inkomstjämlikhet går via reguljära arbetstillfällen, att arbetskraften får arbeta i den utsträckning de kan och vill och att inkomsten är tillräcklig stor för att leva på och stärka köpkraften. Det räcker alltså inte att vara en av världens största ekonomier för att vara framgångsrik, man måste också se till att vara bra på att leverera både tillväxt och välfärd.
Monika Arvidsson, utredningschef Tankesmedjan Tiden.
