Det har gått två månader sedan valet, och tidigare politiker och politiska tjänstemännen i alliansregeringen har sökt sig ut på arbetsmarknaden. Många av dem hamnar i PR-branschen, en av de starkaste tillväxtsektorerna under de senaste 20 åren. Men relationen mellan PR och politik är fortfarande helt oreglerad i Sverige. Samtidigt som de nya reglerna för att göra privata bidrag till partierna mer öppna är otillräckliga. Den nya regeringen borde omedelbart se över hur regelverket kan skärpas.
När Aftonbladet granskade saken i augusti förra året visade det sig att 37 procent av de politiker eller politiska tjänstemän som slutat sedan alliansregeringen tillträdde 2006 hade gått över till någon form av lobbyverksamhet.
Det är inte märkligt i sig självt. Som politiker eller ”grå eminens” bakom en politiker får du kunskaper om samhället fungerar, vilka frågor som är på tapeten och ett professionellt nätverk som är hårdvaluta för PR-bolagen eller stora företag inom den sektor där du verkat som politiker. Läkemedelsbranschen jagar efter sjukvårdspolitiker, försvarsbranschen efter försvarspolitiker och så vidare.
Det går inte heller att förbjuda någon att ta det steget.
Men det går att reglera hur övergången ska gå till, liksom det går att minimera risken för att människor blandar ihop sina roller, eller döljer någon av dem och arbetar med hemliga dagordningar, som fallet för några år sedan när ett antal s-märkta konsulter på Prime PR tog ett uppdrag av svenskt näringsliv för att påverka socialdemokratin inifrån.
Efter den skandalen föreslog skribenten Mats Engström att socialdemokratin på egen hand skulle upprätta ett antal etiska regler.
– Personer som arbetar på PR-byråer med hemliga kunder ska inte samtidigt kunna ha förtroendeuppdrag inom socialdemokratin. Man måste veta vem man talar med när man talar med en socialdemokratisk politiker.
– Alla som slutar på ett politiskt uppdrag borde ha en karenstid innan det är okej att jobba för en PR-byrå.
– Det bör finnas tydligare regler för vad som gäller för en socialdemokratisk riksdagsledamot som har kontakt med en lobbyist.
Inget av detta är genomfört, även om diskussionen varit intensiv på senare år.
I någon variant finns det sådana här reglera i de allra flesta parlament och länder i världen. I USA är lobbyisterna tvingade att registrera sig i en offentlig databas för att få tillträde till kongressen. Liknande regler finns numera i USA. Men inte i Sverige. En sådan registreringsplikt vore ett första viktigt steg.
Kritikerna invänder att det bara kommer innebära att lobbyistkontakterna flyttar utanför parlamentet, där de är svårare att spåra. Det är korrekt, och därför vore det lämpligt med någon slags redovisningsplikt även för riksdagsledamöterna. Men även om en ”lobbyistlista” långt ifrån löser alla problem vore det en poäng att för första gången sätta ned foten och visa att det är viktigt med en reglering. Att vi inte längre accepterar att vara det enda land som tillämpar Laissez Faire på PR-området.
För en sak är alldeles säker: PR-branschens tillväxt är ingen parentes i den politiska miljön. Som Anna Tyllström konstaterade i en avhandling förra året är den tvärtom en del i en större samhällsförändring med svagare folkrörelser och ett mer marknadsinspirerat sätt att tänka kring all samhällskommunikation.
Frågan om privata donationer till de politiska partierna är närbesläktad med PR-frågan. Även där var det länge helt regellöst, men efter hårda påtryckningar från de röd-gröna partierna gick alliansen med på en lag som tvingar partierna att redovisa sina intäkter till Kammarkollegiet, som offentliggör dessa på en hemsida. Alla privata donationer över ett halvt prisbasbelopp måste redovisas. Det betyder att du som privatperson kan ge upp till 22 250 i gåva till ett parti utan att finnas med i registret.
De nya reglerna var välkomna, men räcker inte alls. Dels är det fortfarande helt fritt fram att ge pengar till personvalskampanjer utan att det behöver redovisas. Ingen vet till exempel hur de som gjorde stora personvalskampanjer inför EU-valet finansierades, om de inte självmant har uppgett det. Det är också fritt fram att i största hemlighet ge bidrag till lokala och regionala partiavdelningar, där större delen av en valrörelse genomförs i praktiken.
Det lämnar enorma luckor för att dölja privata bidrag till partierna, för den som vill göra det.
