Det sägs många märkliga saker i den pågående debatten om vapenavalet med Saudiarabien.
Förre utrikesministern Carl Bildt stod för en av dem när han tidigare i veckan sade att det vore ”ovänligt” att bryta avtalet när det går ut senare i vår.
Ovänligt? Sedan när blev detta en faktor som måste tas med i beräkningen när vapenavtal ska förhandlas? Om till exempel Nordkorea skulle be Sverige om en rejäl vapenleverans, ställer sig diplomaterna samma fråga då? Säger de att vi borde säga ja till Nordkoreas förfrågan för att inte framstå om ovänliga inför den älskade ledaren Kim Jong-Un?
Ett annat märkligt argument är det näringsminister Mikael Damberg presenterade när regeringens exportstrategi blev offentlig. Han sade att handel med Saudierna är bra eftersom handel gynnar demokrati och mänskliga rättigheter.
Sanningen är att handel kan gynna båda dessa saker, men inte under vilka omständigheter som helst. Till och med Frihandelsbloggen konstaterar att varuutbyte i största allmänhet inte per definition leder till demokrati. ”När det gäller avtalet mellan svenska och saudiska staten har detta naturligtvis ingenting med frihandel i princip att göra. Att stater ingår avtal med varandra är inte marknadsekonomi. Det är politik”, konstaterar bloggen, och fortsätter:
”Saudi är ett atypiskt land när det gäller handel eftersom staten inte är beroende av en fungerande marknadsekonomi. En stat som är beroende av fungerande marknadsekonomi på hemmaplan tvingas till öppenhet och att ge medborgarna ett visst mått av frihet. Inte minst på grund av att ett nödvändigt villkor för marknad är privat äganderätt, något som efterhand skapar alternativa maktcentra i ett samhälle.
Detta är ett nyliberalt perspektiv på frihandel, och inte nödvändigtvis korrekt det heller, men det visar att det allmänna påståendet om handelns undergörande effekter går att kritisera från många ideologiska perspektiv.
Att handeln i det just nu mest aktuella fallet handlar om ett vapenkontrakt gör förstås argumentet ännu svårare att använda. Det krävs en rejäl förklaring och mycket goda (möjligen icke-existerande) argument om man ska driva hem tesen att det gynnar demokratin att sälja vapen till en diktatur.
I samma intervju som nämndes tidigare säger Carl Bildt att ”Saudiarabien är en ekonomisk makt, en ”omfattande marknad för svensk export”, och det kommer förstås närmare sanningen. Landet är den viktigaste exportmarknaden i Mellanöstern för svenska företag.
Rent praktiskt skulle det gå att säga upp vapenavtalet med Saudierna. Varför skriver man annars in en sådan möjlighet i avtalet? När den nuvarande kontraktsperioden går ut i maj har Sverige den möjligheten. Det kan rimligtvis inte uppfattas som ovänligt att använda en avtalsstadgad möjlighet att lämna.
Däremot skulle det kosta pengar att säga upp det omtalade avtalet.
De röd-gröna partierna kritiserade ofta Bildt-eran för att den inte längre lutade sig emot den moraliska dimension som länge präglade svensk utrikespolitik. Att hans hållning var allt för realpolitisk.
Det vore trist om den nya regeringen gick i samma fälla.
Jesper Bengtsson, chef Tankesmedjan Tiden
