”Ett spöke går runt i Europa – radikalkonservatismens spöke.” Så skulle den nya idéströmningen i land efter land kunna beskrivas, med en tydlig blinkning till Marx och Engels inledande ord i Kommunistiska manifestet. Men om 1800-talets socialism slogs för demokrati och människans frigörelse – politiska områden där liberalismen stagnerat utifrån upplysningens ideal – så handlar 2000-talets radikala konservatism om något helt annat. Det är inte demokratins vidareutveckling som står för dörren, utan snarare dess nedmontering. Vi har redan kunnat beskåda detta i Orbáns Ungern, som blivit den europeiska radikalkonservatismens ideal. I vårt land är givetvis Sverigedemokraterna ett uttryck för den nygamla idéströmningen radikalkonservatismen. Många har haft svårt att sätta en etikett på partiets idémässiga grund. Är de fascister, nazister, främlingsfientliga, högerpopulister eller något annat? Ett sätt att skapa en djupare förståelse för deras politik är att utgå från att deras idémässiga grund är radikalkonservativ.
Konservatismen är efter ett hundra år av slummer på väg tillbaka som en ideologisk kraft med nyskapat självförtroende. Som självständig ideologi föll den i dvala i början av 1900-talet då den liberala demokratin segrade, och när ideologins ledande europeiska land fick se sig besegrad i det första världskriget. Här förseglades slutet på Tysklands dominans som en ledande europeisk stormakt och därigenom också dess påverkan på europeisk och inte minst svensk konservatism. Det tyska kejsardömets omvandling till en demokratisk republik innebar att den radikalkonservativt inspirerade högern i Sverige fick backa från sitt motstånd mot Socialdemokraternas och Liberalernas krav på allmän rösträtt.
Tyskvänligheten höll dock i sig inom den svenska högern och varade fram till andra världskrigets dagar. Men det Tredje rikets kollaps och uppenbarandet av dess brott mot mänskligheten gjorde att Tyskland som ett ideal för högern begravdes. I stället kom västvärlden, ledda av Förenta staterna, att bli det nya idealet. Konservatismen som numera alltmer växt sig samman med liberalismen kom att hylla demokratin och utmåla kommunismen som dess största hotbild. På så sätt lyckades ideologin överleva sin egen stundande undergång, genom att plötsligt anamma det som den alltid hade varit emot – den liberala demokratin.
I en socialdemokratisk respektive socialliberal hegemoni i västvärlden fram till och med 70-talet fanns det inte mycket utrymme för några större konservativa utsvävningar inom politiken. Den styrande agendan var progressivitet, samhällets utveckling och människans frigörelse: modernisering, helt enkelt. De konservativa värdena om bevarandet av det bestående var knappast politiskt attraktivt. Men paradoxalt nog kom konservatismen att se sin återkomst i det som Karl Marx en gång skrev: ”allt fast och beständigt förflyktigas”. Den progressiva hegemonin på socialpolitisk grund skulle inte vara för evigt.
På 1970-talet avbröt den ekonomiska krisen i västvärlden den uppgång som efter andra världskriget ansågs vara en självklarhet. Ekonomkåren växlade över till ett nyliberalt tänkande och påverkade ledare i land efter land. Detta ledde till omfattade privatiseringar, avregleringar, skattesänkningar och nedskärningar i välfärden, som ett sätt att hantera de ekonomiska problemen. Konsekvensen blev, kan vi nu se 40 år senare, att ojämlikheten har ökat lavinartat, att skillnaden mellan rik och fattig är större än någonsin och att hela det planetära ekosystemet håller på att gå under på grund av en materialistisk konsumtionsekonomi.
2008 kom en ny ekonomisk kris att svepa över västvärlden. Det antogs vara ett tecken på nyliberalismens misslyckande och tillika upplösning som hegemoni. Nu, tio år senare, är vi i hög utsträckning kvar med samma ekonomiska system. Den vänsterrörelse som skulle resa sig för att återinföra en modern och demokratisk socialism i det tjugoförsta århundradet har, med enstaka undantag, misslyckats med detta paradigmskifte och därigenom också med den politiska mobiliseringen av breda delar av befolkningen. I stället är det den radikalkonservativa rörelsen som under de senaste tio åren verkat stå för detta paradigmskifte och denna mobilisering i flera europeiska länder och andra delar av världen.
Radikalkonservatismen liknar legenden om fågeln Fenix, det mytologiska djur som genom att bränna sig själv till döds återföds ur sin egen aska. Radikalkonservatismens närmaste släkting är den revolutionära konservativa rörelsen i Tyskland under mellankrigstiden. Dess anhängare och förespråkare avskydde Weimarrepubliken där den liberala demokratin fick sitt utlopp. De ville i stället bilda ett nytt nationalistiskt samhälle grundat på ideal om krig och fosterlandskärlek. I detta nya samhälle skulle folket stå i ett essentiellt förbund med självaste jorden och dess historiska förfäder.
Den misslyckades i sitt eget verk att åstadkomma detta, men krattade i stället vägen för Hitler och
nationalsocialismen som valde att dra näring av den revolutionära konservatismens idéströmningar om ett nytt Tyskland. Nationalsocialismen segrade till sist, i huvudsak av två anledningar. Dels trodde sig högern kunna kontrollera denna nya ideologiska kraft till sina egna syften. Detta misslyckades som sagt fullständigt. Dels var vänstern, både kommunister och socialdemokrater, fastlåsta i sina egna föreställningar kring hur nationalsocialismen skulle betraktas. Deras misstag låg i att enbart betrakta nationalsocialismen som en del av kapitalismens sista dödsryckningar i en historiematerialistisk verklighetsåskådning, och inte som en självständig ideologi med en egen attraktionskraft på väljarkåren.
Vilka lärdomar kan vi dra av detta? Jo: att radikalkonservatismen i dag inte bara är ett hot mot den liberala demokratin i sig, utan att den är bärare av en inneboende risk att kunna öppna upp för än mörkare krafter. Vilket politiskt spel som högern än väljer att spela gällande radikalkonservatismen har vänsterrörelsen inte speciellt mycket inflytande över, mer än att den kan visa vad de radikalkonservativa partierna egentligen står för. I grunden handlar det dock om att vänsterrörelsen själv inser att den kamp som ligger framför oss är vår generations ideologiska kamp, likt vänsterrörelsen på 1930-talet. Det är en kamp om den demokratiska socialismens överlevnad som ideologi och en kamp om den liberala demokratins överlevnad som styrelseskick. Som Fågel Fenix brände den tyska radikalkonservatismen sig själv till döds, och allt annat runt omkring den, genom att den kläckte nationalsocialismen ur sitt eget bo. Ur askan uppstod den nya moderna radikalkonservatismen, och frågan är hur mycket den kommer att ödelägga innan den själv brinner upp.
Bärande i en politik i att möta radikalkonservatismen behöver vara att bekämpa de avgrundsdjupa klyftor som nyliberalismen har skapat. För det är ur dessa klyftor som radikalkonservatismen har kravlat fram. Radikalkonservatismen har inte lösningarna på dagens eller morgondagens problem. Socialdemokratin och andra progressiva partier behöver visa att ett bättre samhälle är möjligt att bygga, där de starka inte livnär sig på de svaga. Detta är i sig ingen omöjlig uppgift, även om den kan upplevs som svår. Alla människor är bärare av ett politiskt medvetande, och detta medvetande är alltid formbart. Ingen människa är cementerad i ett specifikt tänkande. Det finns därmed goda möjligheter att övertyga det stora flertalet människor om att demokratisk socialism är bättre än konservatism. Det handlar bara om att ge bättre argument. Och kom ihåg Marx bevingade ord ”allt fast och beständigt förflyktigas”. Det gäller även för radikalkonservatismen. Om arbetarrörelsen agerar rätt kommer vi att kunna blicka tillbaka på 2010- och 2020-talet som en bedrövlig och dystopisk tid – men där de mörka krafterna aldrig tilläts segra över demokratin och medmänskligheten.
Mike Enocksson
är statsvetare
