Idédebatt som låter arbetarrörelsen och vänstern blicka framåt.

Det pågår ett krig i Sverige. Om hur vi mår. Kriget pågår inombords hos hundratusentals barn, unga och vuxna som lider av psykisk ohälsa. Det kan vara svårt att förstå och uppskatta omfattningen av problemet. Men att psykisk ohälsa enligt Socialstyrelsen har ökat med över 100 procent de senaste tio åren säger något om allvaret i situationen. Allt fler känner idag någon som lider av psykisk ohälsa eller har själva drabbats. Men det finns hopp. Det finns möjligheter att få hjälp – om det finns tillräckliga och tillgängliga resurser och ökad kunskap om hur vi ska bemöta den som drabbas. Därför är det så otroligt viktigt att Socialdemokraterna och andra partier nu lyfter satsningar på allt ifrån elevhälsan till barn- och ungdomspsykiatrin och stärkt stöd för den som har självmordstankar.

Att möta förtvivlan i en tonårings ögon samtidigt som tårar och mascara rinner nedför kinden. Att hantera det öronbedövande rop på hjälp som den tysta dotterns såriga vrister och underarmar vittnar om. Att försöka förstå den fullständiga apati eller de sanslösa vredesutbrott som kan bli ett vansinnigt ”normalläge” i en familj. Och att hantera omgivningens skuldbeläggande, tysta fördömanden och tydliga ogillande. Detta är den fruktansvärda vardag som många föräldrar till barn och ungdomar som lider av psykisk ohälsa lever i. För många av dessa är varje dag som att leva i ett mentalt krigstillstånd.

Antalet barn och ungdomar som söker stöd för depression, ångestattacker, emotionell instabilitet, ADHD och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) ökar lavinartat. Var sjunde ung kvinna (18-25 år) och var tionde pojke, flicka och ung man lider idag av psykisk ohälsa, enligt en rapport från Socialstyrelsen. Att 190 000 unga, vilket motsvarande två hela årskullar, mår så pass psykiskt dåligt att de behöver stöd från elevhälsan och/eller barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) är alarmerande. I vården, det av väljarna högst rankade området är utvecklingen i denna fråga det som oroar många mest.

För vissa hänger psykisk ohälsa samman med det samhälle vi lever i: stressen i skolan, otryggheten på jobbet och socialt utanförskap. För andra handlar det om en diagnos, inte sällan en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NFP), som till exempel ADHD och Asbergers syndrom eller ångestsyndrom, bipolaritet och depression.

Frågan om hur vi ska förhålla oss till psykisk ohälsa har flera dimensioner, som också återspeglar den eviga idépolitiska frågan om gränsdragningen mellan individens ansvar och samhällets:

Det egna ansvaret för sömn, motion, kost, sitt agerande och sin sociala situation med mera finns alltid där. Men vi kan inte ha exakt samma förväntningar och samma bemötande på barn och ungdomar som lider av psykisk ohälsa som på andra barn och ungdomar.

Föräldrarnas ansvar handlar om att lära sig hur de ska förhålla sig till sitt barn eller sin ungdom. Det kan handla om allt ifrån extra lyhördhet och lågaffektivt bemötande till tydliga rutiner, att undvika ironi, positiv förstärkning och en mängd andra förhållningssätt.

Omgivningens ansvar handlar om att inte döma – vare sig barnet eller föräldrarna. Det är bland det svåraste som finns. Vi har vissa normer i samhället. Man går i skolan. Man skriker inte åt sina föräldrar. Man agerar rationellt. Man är glad och positiv. När dessa normer bryts finns det ett sanktionssystem som ofta är lika informellt som kraftfullt. Ogillande blickar. Social utfrysning. Skvaller och viskningar. Att förbjuda de egna barnen att umgås med den som lider av psykisk ohälsa. Här har vi alla ett ansvar att stanna upp. Och kanske hålla om, hålla ihop och hålla tyst – eller tvärtom visa att vi bryr oss.

Politikens ansvar handlar om att se till att i första hand fånga upp och ge så många som möjligt stöd där de befinner sig under en stor del av dagen: skolan. Att se till att elevhälsan – skolpsykolog, kurator, skolsköterska m fl – har tillräckliga resurser är helt centralt för att förebygga en eskalerande psykisk ohälsa. Det är även viktigt att det finns tillräckliga resurser till assistenter och speciallärare i skolan. Dessutom behöver även klass- och ämneslärare idag få utbildning, kunskap och förståelse för bl a NPF bland elever.

Men för många räcker inte det. Då behöver tillgången till barn- och ungdomspsykiatrin förstärkas. Köerna till BUP kan i första hand lösas genom att rekrytera fler utbildade psykologer och psykiatriker. Det är en resurs- och styrningsfråga som i högsta grad är politisk.

Alla bör visa stor respekt för de svåra prioriteringar som sjukvården och landstingen ständigt möter. Men om man kommer fram till att den galopperande ökningen av psykisk ohälsa behöver stoppas, så kommer det att kräva resurser. Och då är vi tillbaka till politikens grundkonflikt: Ska vi dra undan resurser från vården genom stora skattesänkningar – samtidigt som kostnaderna på sikt kommer att öka explosionsartat för att behoven då kan ha blivit mer eller mindre akuta? Eller är vi beredda att se till att elevhälsan, BUP och andra som har samhällets ansvar för att möta den psykiska ohälsan bland barn och unga får tillräckliga resurser? Även om det innebär att vi får säga nej till en skattesänkning.

Socialdemokraternas nya förslag om en bred satsning för att möta psykisk ohälsa är både bra och viktig. Men vi kommer att behöva utveckla ännu fler och bredare satsningar för att verkligen komma till rätta med det faktum att så många av våra barn och ungdomar mår så dåligt. För de behöver inte göra det.

Det är talande – men synd – att detta är en fråga som partierna prioriterar olika mycket. För frågan borde inte vara om vi har råd att satsa tillräckliga resurser för att möta den psykiska ohälsan. Frågan borde vara om vi har råd att inte agera när våra barn och unga går under. Därför är samhällets syn på psykisk ohälsa i högsta grad en både social och politisk fråga.

 

Daniel Färm

chef, Tankesmedjan Tiden