Det är mycket positivt att det nu är klart att det finns ett tillräckligt stöd för att få till en socialdemokratiskt ledd regering efter fredagens statsministeromröstning. Stefan Löfven har återigen visat att han har svart bälte i förhandling, och att Socialdemokraterna är beredda att ta ansvar för Sverige i ett svårt läge.
Vänsterpartiets besked komplicerar frågorna om hyressättningen och arbetsrätten i JanuariAvtalet (JA). I sak har Sjöstedt rätt: detta är frågor som minskar trygghet, jämlikhet och sammanhållning – inte minst för människor som redan lever i en utsatt situation. Men en förutsättning för att vi inte ska få en blåbrun högerregering med moderatledaren som statsminister och inflytande för ett rasistiskt, nationalistiskt och högerpopulistiskt radikalkonservativt parti är att JA respekteras. Exakt hur detta hanteras blir en av mandatperiodens svåra frågor.
Vad gäller arbetsrätten, så kan Sjöstedts besked skapa mer likvärdiga förutsättningar för parterna att komma överens om en lösning – när det nu finns hot om både lagstiftning och misstroendevotum att ta hänsyn till. Det kan borga för att man kommer fram till en mer balanserad lösning än om det enbart hade varit hot om lagstiftning som låg över fack och arbetsgivare.
Förslaget om friare hyressättningen är problematisk utifrån ett arbetarrörelseperspektiv. Det är dock viktigt att påminna om att den enbart gäller den initiala hyressättningen vid nyproduktion – inte fortsatta ändringar av hyran. Majoriteten av alla hyresgäster kommer inte att beröras direkt. Ändå: detta är inget som S själva hade föreslagit.
Men förutsättningarna för att driva en renodlad socialdemokratisk politik är som bekant begränsade. En regering ”Löfven II” kommer att behöva styra utifrån ett extremt knepigt parlamentariskt läge. Det är viktigt att inte glömma bort att Socialdemokraterna endast fick 28 procents väljarstöd. Att trots detta ha fått till en lösning med en fortsatt S-MP-regering är ingen liten sak.
En S-ledd regering kan åstadkomma mycket bra enbart genom själva regeringsmakten: hur man styr myndigheter, utrikespolitiken, att driva progressiva prioriteringar i budgeten, och så vidare.
Man ska inte blanda ihop alla delar av resultatet av en förhandling om regeringens politik med vad Socialdemokraterna själv ska tycka. Nu kommer fokus för socialdemokratiska partiet och LO/LO-förbunden hamna på den egna politikutvecklingen. Givetvis utifrån det politiska läget och landskapet – men framför allt utifrån en samhällskritisk analys av vad som krävs för att på ett jämlikt sätt stärka människors trygghet, frihet och möjligheter att utvecklas.
Det är viktigt att nyansera bilden av JanuariAvtalet (JA). Utifrån ett progressivt jämlikhets-, frihet- och trygghetsperspektiv driver 131 av 172 punkter svensk politik i rätt riktning. Endast åtta var direkt dåliga, och ytterligare cirka tio tveksamma. Det visar en genomgång som Tankesmedjan Tiden har genomfört. Men bland de förslag som riskerar att minska jämlikhet, utveckling och trygghet finns flera betydligt mer problematiska förslag, ibland av systempåverkande karaktär: förutom arbetsrätten och hyressättningen även den fördelningsmässiga profilen på skattesänkningarna. Samtidigt innehåller JA även skrivningar om att öka kapital- och miljöbeskattningen och att minska klyftorna. Bland de mest positiva kan nämnas:
- Ökade resurser till välfärden.
- Satsning på sjukvården.
- Ökade investeringar i infrastruktur.
- Familjeveckan börjar införas.
- Kraftfulla miljö- och klimatsatsningar.
- Höjd pension och slopad pensionärsskatt.
- Stopp för nya religiösa friskolor.
- Krafttag mot hedersförtryck.
- Förändring av EBO – för att minska att nyanlända förvärrar segregationen.
- Steg för ett statligt huvudansvar för skolan.
- Satsning för att motverka psykisk ohälsa och öka förståelsen för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
- En LSS som ger människor med funktionshinder värdiga liv.
Ett rasistiskt, nationalistiskt och högerradikalt parti hålls borta från inflytande över regeringspolitiken.
Alliansen har spruckit och högern har fått sämre förutsättningar att driva igenom en direkt skadlig politik.
Den mittensamverkan som har skapat en grund för regeringen att bli vald och tillträda behöver ha ett eget projekt som går bortom att vilja hålla SD borta. Ett sådant kan vara att – som uttrycks i JA – öppet erkänna att man har olika ideologiska utgångspunkter, och utifrån det arbeta pragmatiskt och prestigelöst för att skapa en effektiv politik som är bra både för företag, löntagare, pensionärer, studenter, barn – och klimatet.
Synen på Vänsterpartiet behöver förtydligas. Det är idag ett demokratiskt och reformistiskt parti som på ett seriöst sätt har visat att man kan ta ansvar och som det går att förhandla med. Det går inte att jämföra gratis glasögon, busskort och mediciner för barn och ungdomar med en främlingsfientlig politik som vill avskaffa den liberala demokratin, slänga ut många invandrare och isolera Sverige.
Centerpartiet och Liberalerna ska ha cred för att de har ställt Sveriges bästa framför att hålla fast vid ett allianssamarbete som inte fick godkänt av väljarna. Nu visar sig högerkrafterna från sin allra sämsta sida, och många liberaler får nu utstå betydligt värre påhopp än ”Quisling” (som i sig var ett grovt övertramp av en ledande kristdemokrat). Högerdebattörerna borde sansa sig och hålla en schyst ton. Man kan vara besviken, men får aldrig svika respekten för andra folkvalda, för det öppna demokratiska samtalet och för det faktum att vi har ett mycket svårt politiskt läge.
Nu är det dags att blicka framåt. Världen har inte slutat att snurra för att regeringsbildningen har dragit ut på tiden. Brexit, Trump. EU-valet, segregationen, klimathotet, ojämlikheten i skolan, klyftorna i samhället, bristerna inom sjukvården o s v. Det finns mycket att ta tag i om vi så småningom kan börja ägna oss åt sakpolitik igen, även om vissa säkert kommer att sakna detta utdragna spelteoretiska drama. Nu börjar de riktiga utmaningarna.
Daniel Färm, chef Tankesmedjan Tiden
