När människor i Paris och andra europeiska städer vaknade efter helgens terrorattentat gjorde många det med en ökad känsla av osäkerhet. Kunde terrorn slå till blint mot en rockklubb, en restaurang och en fotbollsmatch kan det drabba dem som helst, när som helst.
Terroristerna har därmed uppnått en del av sitt syfte.
De har ökat rädslan i samhället.
Men terrorns mål är också att öka motsättningarna i samhället. Att ”bevisa” för den muslimska befolkningen i Europa att det extremt lilla fåtal som stöttar IS extrema ideologi gör rätt eftersom samhället är fientligt.
Den delen av terrorns strategi hänger sannolikt samman med det den finske irakexperten Hussein Al-Taee berättade häromdagen. Enligt Al-Taee är terrordåden i Paris och Beirut ett tecken på att IS är försvagat. De senaste veckornas militära offensiv har tvingat dem på defensiven. Kurdiska styrkor har med amerikansk hjälp tagit tillbaka staden Sinjar. Ett annat stort område har tagits över av den irakiska armén.
I sådana lägen har IS alltid svarat med terror utanför sitt primärområde. Oftast har terrorn drabbat Bagdad eller andra städer i Mellanöstern. Den här gången kom svaret i Paris. Symbol för så mycket av de IS föraktar i den västerländska kulturen. Upplysningen. Parollerna om frihet, jämlikhet och solidaritet. På senare tid mångkulturalismen och en livsstil lika global som urban.
Genom att flytta kriget bort från det omedelbara slagfältet vill IS visa att de har makten att göra just detta. Att de kan slå till när som helt och var som helst. Det är en maktdemonstration med det uppenbara syftet att gjuta nytt liv i en kamp som de facto kanske är är på väg att förloras.
Terrorister med de mest skiftande extrema åsikter har ofta haft just den tanken med sina aktioner. När de tyska vänsterterroristerna i Bader-Meinhof-ligan härjade som värst i slutet av 1960- och början av 1970-talet genomförde de sina attentat med det uttalade syftet att visa Tysklands ”rätta” fascistiska ansikte. ”Med Auschwitz-generationen kan man inte argumentera, den förstår bara våld. Vi måste beväpna oss”, skrev Gudrun Ensslin i sina dagböcker. Med Auschwitzgenerationen menade hon den äldre generation som varit verksam i Tyskland under andra världskriget, och som på 1960-talet fortfarande satt på de flesta viktiga poster i statsapparaten.
Genom våld skulle Ensslin och hennes kamrater alltså tvinga fram en stenhård motreaktion, som skulle visa vilket samhälle Tyskland ”egentligen var, och på det viset skulle fler ansluta sig till deras kamp.
Att deras aktioner i praktiken var med och skapade det hårdare samhället tycktes inte bekymra dem. Att både terrorn och dess motreaktion bidrar till polariseringen råder det dock ingen tvekan om.
I det läge vi nu befinner oss är det därför av yttersta vikt att samhällets svar på terrorn klarar av att vara både hårt nog, för att sätta dit de ansvariga, och rättssäkert på ett sätt som gör att reaktionen inte drabbar oskyldiga.
I spåren av attackerna mot USA för snart femton år sedan skärptes samhällsklimatet. USA, FN och EU upprättade ”terrorlistor” som sattes samman utan någon större urskiljning. Två somaliska män i en förort till Stockholm hamnade plötsligt på dessa listor, och förlorade i ett slag alla sina tillgångar och sina möjligheter att röra sig fritt, trots att de inget gjort.
Det är en svår balansgång. Samhället måste skydda sig mot terrorn. Men det är samtidigt helt avgörande att de IS-strateger som nu räknar med ökad polarisering, och fler anhängare till IS som en följd av detta, inte får rätt.
En sådan utveckling skulle bara tjäna ett syfte – terroristernas.
Jesper Bengtsson
