På söndag är det 30 år sedan Olof Palme mördades. Alla som var någotsånär vuxna vid tiden för mordet brukar säga att de minns exakt vad de gjorde när de fick veta vad som hänt.
Själv var jag sjutton år. Jag skulle åka på en kurs med SSU på lördagsmorgonen och gick och lade mig tidigt.
Vid halv åtta väcktes jag av pappa som berättade om mordet. Det blev en märklig helg med de andra SSU:arna. Dyster och osäker. Vad skulle hända nu med den socialdemokrati vi lärt känna och engagerat oss i?
För oss var Palme nästan detsamma som partiet. Jag tror att alla som gick med under det tidiga 80-talet kan stämma in i det Mona Sahlin sagt; att det var Palme man gick med i.
I samband med 30-årsdagen har det skrivits spaltmil om mordet och hans politiska gärning. Som vanligt har många ställt frågan: vad hade Palme sagt om dagens politiska verklighet? Om flyktingkatastrofen? EU-frågorna? USA:s roll i världspolitiken? De nya ojämlikheterna?
Det är viktiga områden att diskutera, men en ganska meningslös fråga.
Palme var en politiker av sin tid, och alla försök att tolka hans gärning i dagens ljus blir kontrafaktisk historieskrivning gränsande till science fiction.
Däremot har vi alla goda skäl att ställa oss frågan hur väl dagens socialdemokrati förvaltat arvet efter Palme.
Palmes styrka var det internationella, förstås. Mer än någon annan placerade han Sverige mitt i världen, och världen mitt i Sverige. I den meningen var han den främste bäraren av tidsandan. 1960-talet innebar för många ett uppvaknande och en insikt om att världen var på väg att globaliseras. Miljö-, freds- och kvinnorörelserna var alla internationella till sin karaktär. Sociologen Manuel Castells menar till och med att dessa rörelser var med och drev fram globaliseringen genom att de byggde upp gränslösa nätverk som agerade gemensamt i politiska frågor.
Palme förstod styrkan i detta. Och han förstod att socialdemokratin skulle vara förlorad om den inte hängde med i den utvecklingen. Det var ingen slump att Palme gick främst i protesterna mot USA:s krig i Vietnam eller tog täten i frågan om kärnvapennedrustningen.
Och där, bland annat, kan dagens socialdemokrati lära något av hans gärning och roll som politiker. Under många år fanns det en djup insikt i arbetarrörelsen om att de nya rörelserna var viktiga och något den ”gamla” rörelsen måste närma sig och lära sig mer om. Det tänkande som präglade miljö-, freds- och kvinnorörelserna blev steg för steg en del av det socialdemokratiska tänkandet, ofta under stora protester från de mer traditionellt präglade delarna av arbetarrörelsen.
I dag möter man ytterligare en ny verklighet. Förortsrörelser, feministiska grupper, miljöorganisationer, nätaktivister. Floran har breddats ännu mer sedan 60-talet. Graden av engagemang är stort, men formerna både flexibla och nyskapande.
I det läget upplever många en socialdemokrati som åter stängt in sig i sina mötesrum.
Kanske är det dags att göra som Palme, och ställa sig i främsta ledet istället?
Jesper Bengtsson
