Upptakten till COP 21 har fått betydligt mer medieutrymme än sina föregångare. Johan Rockströms sommarprat, där han på ett alarmerande sätt slog fast att ”vi är den sista generationen som kan göra någonting åt klimatet”, fick störst spridning av samtliga sommarprogram i år. Detta kan ses som något av ett startskott för det väldiga intresset inför Parismötet som såväl media, civilsamhället och enskilda medborgare i Sverige har visat upp. Intresset bland befolkningen besvaras också på regeringsnivå. Sverige skickar ner hela sju ministrar för att delta i förhandlingarna på plats.
Vi verkar äntligen ha insett i Sverige att klimatet inte är en intressefråga reserverad för ett fåtal miljöaktivister. Klimatet är en systemfråga som hotar hela vårt samhälles fundament. Välfärdssamhället, vårt välstånd och vår livsstil hotas på nationell nivå. När vi höjer blicken ut mot världen kan vi redan nu bevittna klimatflyktingar – människor som tvingats på flykt bort från miljöförstörelse, missväxt och översvämningar, orsakade av klimatförändringar. Allt detta kommer att bli mer utbrett och värre i skala om ingenting görs åt de globala utsläppen.
Men vad är det de ska diskutera i Paris, egentligen? Ramarna för avtalet tycks vara så fluffiga att inte ens de mest insatta experterna kan ge en tydlig beskrivning av innehållet. Johan Kuylenstierna, en av Sveriges främsta miljövetare och chef för Stockholm Environment Institute, satte ord på detta när jag träffade honom nyligen.
– Tittar man på Parisagendan så är den mer otydlig än tidigare. Man vill ofta ha det där huvuddokumentet, nyckeln till svaret. Men det finns inte med i Parisdokumenten. Den här agendan är mer inkluderande och dynamisk. Jag tror inte att det är en rimlig förväntan att ha en målsättning av ett bindande avtal likt ”vi ska skära ned utsläppen med 80 procent innan 2030”, utan man måste tänka på ett annat sätt. Kan man få ett generellt ramverk på plats, med en höjd ambitionsnivå så skulle det vara en framgång.
Det tycks på förhand vara svårt att veta vilka förväntningar man kan ha på mötets utkomst, när agendan beskrivs med termer som ”otydlig” och ”dynamisk”. Det finns såklart ett egenvärde i själva processen; det faktum att hela världen samlas för att diskutera klimatfrågan. Och visst skulle det vara positivt om mötet leder till att fler länder, och fler aktörer från exempelvis näringslivet engagerar sig för klimatet. Men är det tillräckligt?
Medeltemperaturen slutar inte stiga och glaciärerna slutar inte smälta bara för att fler aktörer instämmer i att läget är allvarligt. Det är handling som krävs, kraftfull handling, och de måste ske snarast. Då fordras ett bindande klimatavtal som alla världens länder, alla företag, och alla människor efterföljer. Utan ett sådant lämnas vårt öde i marknadens händer – och då har vi skäl att vara oroliga på riktigt.
Torsten Kjellgren
