Sverigedemokraternas framgångar gör att de nu, under sin andra mandatperiod i riksdagen, kommer att få egna biståndspengar.
Det så kallade partinära biståndet inrättades på 90-talet. Tanken var att använda en del av demokratistödet och slussa det via partierna för att gynna utvecklingen av fungerande partier och flerpartisystem i mottagarländerna. Det har med framgång bidragit till detta i flera länder, inte minst i östra Europa och på Balkan. Sverigedemokraterna kommer att få cirka åtta miljoner kronor om året.
Frågan är vad Åkesson och kompani ska använda pengarna till?
De tänkbara svaren på den frågan visar, kanske något förvånande, hur orimligt Sverigedemokraterna är som ideologiskt projekt.
För det första vill Sverigedemokraterna enligt den plattform man gick till val på minska det svenska biståndet, samtidigt som man alltid gjort en stor poäng av att det är bättre att hjälpa flyktingar i deras ”närområde” än att släppa in dem i Sverige. Partiets lösning på detta logiska problem är att allt mer av biståndet ska styras över till det humanitära stödet. Demokratiutveckling och samhällsbyggande bistånd ska alltså minska till förmån för det bistånd som är till för att lindra redan utbrutna humanitära kriser. Eller uttryckt med andra, mer konkreta ord: Sverige ska inte hjälpa till att bygga en fungerande stat i länder som Syrien eller Afghanistan, men vi ska ge mat till de flyktingar som flyr från dessa stater när de kollapsar.
Ändå tänker Sd ta emot pengarna från biståndsbudgeten, och kommer väl rimligen då att stötta partier i utvecklingsländerna som har samma ideologi som Sverigedemokraterna. Nationalistiska partier. Partier som vill värna snävt definierade etniska och nationella traditioner, som motsätter sig mångkulturella samhällen och influenser utifrån.
Känns det bekant? Låter det inte i själva verket som en beskrivning av några av de mest odemokratiska politiska krafterna i världen? En Putin i Ryssland. Homofoberna i Ugandas regering. Det religiösa styret i Iran. De använder exakt den sortens argument för att slippa konfronteras med en föränderlig omvärld.
När jag besökte Iran för några år sedan intervjuade jag flera konservativa politiker och frågade dem om tvånget att bära slöja, förbudet mot att konvertera från islam till andra religioner, motståndet mot den urbana medelklassen i Teheran. De stod upp som furor för landets rätt att ”behålla sina traditioner”. Den enda gång de började flacka med blicken var när jag påpekade att exakt de radikala och liberala grupper de själva förtrycker, är de grupper som i Väst snabbast rycker ut till försvar för andra traditioners och kulturers rätt att existera i Europa eller USA. De politiska grupper vars argument påminner om mullornas, de vill också skära bort allt det nya från sina egna samhällen.
Så frågan bör därför ställas på allvar till Jimmie Åkesson. Vilka partier kommer ni att stötta med de miljoner ni nu kommer få ur biståndsbudgeten? Blir det själsfränder till er själva blir det knappast partier som bidrar till demokratiutveckling. Och det är väl trots allt ändå demokratiutveckling dessa pengar ska användas till?
Jesper Bengtsson, chef Tankesmedjan Tiden
