Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Norden borde samarbeta mer i EU, skrev Aida Hadzialic och Risto EJ Penttilä i Dagens Industri för en tid sedan. Det var en intressant artikel eftersom den speglar ett ökat fokus på Norden i den politiska debatten. När EU krisar och drar åt olika håll letar man efter gemensamma drag mellan de nordiska länderna som kan utgöra grunden för ett nytt regionalt samarbete, om än inom ramen för EU.

I sitt arbete med den nordiska modellen har SAMAK, samarbetsorganisation för den nordiska arbetarrörelsen, pekat ut några områden där Norden har så stora likheter att det går att tala om en gemensam samhällsmodell. Det handlar om generell välfärd, en ekonomisk politik med ambitionen att utjämna och – kanske främst – en organiserad arbetsmarknad där parterna tillsammans med det politiska systemet gör upp om villkoren för arbetsgivare och anställda.

Modellen har visat sig framgångsrik i tider av finanskris och ekonomisk kris. 2011 publicerade The Economist ett omslag med bilden av en viking och texten: The Next Super Model – Politicians from both left and right can learn from the Nordic countries. Tidningens poäng var att Norden klarat sig relativt väl efter krisen 2008. Vi hade undvikit både USA:s galopperande ojämlikhet och södra Europas stora ekonomiska problem.

Modellen står med andra ord stark. Men den utmanas hela tiden av utvecklingen. Inte minst innebär ökad rörlighet över gränserna, global handel, digitalisering och robotisering att det bilr allt svårare att upprätthålla den form av organiserad arbetsmarknad som präglat de nordiska länderna. Den utvecklingen välkomnas förstås av de som vill se ett svagare fack och sämre organiserade arbetstagare, men om utvecklingen fortsätter som i dag kommer det att underminera hela den nordiska modellen, det vill säga även välfärden och den ekonomiska politiken, och då har vi inte längre samma skydd vid snabba omställningar i omvärlden och risken för att vi vid kriser ska drabbas av antingen akut ojämlikhet och/eller ekonomisk skleros ökar därmed.

Hadzialic och Penttiläs artikel handlade främst och handels- och forskningspolitik, behovet av samarbete för att skapa ett framgångsrikt kluster i Norden. Det är viktiga frågor och säkert en utmärkt plattform för samarbete. Men frågan är om inte det viktigaste är att samarbeta internationellt för att stärka den nordiska modellen i de tider av utmaningar den nu står inför. Det borde dessutom vara intressant för andra EU-länder, som i dag söker efter alternativa samhällsmodeller.

Över huvud taget har den nordiska modellens olika delar visat sig vara en fungerande exportprodukt. Indonesien klubbade nyligen igenom en generell sjukförsäkring, i Centralamerika står flera länder i startgroparna för att införa socialförsäkringar efter nordisk modell och i många länder som de senaste decennierna rest sig ur fattigdom söker man efter metoder att minska ojämlikheten för att inte de sociala orättvisorna ska hota en långsiktigt hållbar utveckling.

Där kan det stärkta nordiska samarbetet börja.

Hadzialic och Penttilä argumenterar också för att de baltiska länderna bör ingå i samarbetet. Det är en mycket intressant idé, som lyfts flera gånger sedan dessa länder blev medlemmar i EU. I handel, forskning och utveckling är vinsterna med ett sådant samarbete givna. Däremot skiljer sig samhällsmodellerna i de baltiska staterna kraftigt från de nordiska. Men det behöver inte vara ett hinder. I själva verket handlar ju den nordiska modellens möjligheter att överleva om att utveckla fungerande relationer till stater som de i vår omedelbara närhet, relationer som gör att social dumping och ett race nedåt vad det gäller sociala villkor går att förhindra. Varför inte börja med att knyta våra grannar på andra sidan Östersjön närmare det nordiska samarbetet?