
Publicerad på di.se den 18/1 2019.
Efter valet av Stefan Löfven som statsminister består Sverige de facto av fyra politiska strömningar istället för två block. De radikala och de konservativa hamnar i opposition till det samarbete mellan de progressiva och de liberala som i grund och botten är både bra och nödvändigt.
De allra flesta förslagen i överenskommelsen är positiva utifrån ett jämlikhets- och löntagarperspektiv. De betydligt färre förslag som drar i fel riktning är problematiska, men det finns i flera fall goda möjligheter för den kommande regeringen att möta och dämpa de negativa effekterna, visar en genomgång av förslagen i mittenöverenskommelsen som Tankesmedjan Tiden har gjort.
Att det trots det sämsta valresultatet någonsin ändå blir en socialdemokratiskt ledd regering visar att Stefan Löfven har svart bälte i förhandling. Men det säger framför allt något om den tid vi lever i. När grundläggande värden i vår liberala demokrati utmanas visar socialdemokrater och liberaler att man nu – liksom för 100 år sedan – kan enas.
Men det räcker inte att vara mot ett nationalistiskt och radikalkonservativt högerparti som vilar på rasistiska tankegångar. Ett nytt gemensamt projekt behövs.
Januariavtalet är ett första viktigt steg. Av de sammanlagt 172 förslagen i överenskommelsen har 131 god potential att bidra till fler jobb och förbättrad välfärd. Kraftfulla investeringar i infrastruktur och omfattande miljö- och klimatsatsningar, införandet av en familjevecka, steg mot statligt huvudansvar för skolan, höjda pensioner, stopp för religiösa friskolor, krafttag mot hedersförtryck och förbättringar av LSS är några exempel.
Endast åtta är utifrån ett löntagar- och jämlikhetsperspektiv direkt negativa, och ytterligare tolv är problematiska. Bland dessa kan nämnas:
Arbetsrätten. Det är bra att parterna får förhandla fram en lösning, som dock inte behöver innebära fler undantag från turordningsreglerna. Vänsterpartiets misstroendelöfte jämnade också ut förutsättningarna för parterna.
Vinster i välfärden. Det finns ändå inte tillräckligt parlamentariskt stöd för att genomföra de vinstbegränsningar som i sak inte hade varit orimliga. Nu skulle man i stället exempelvis kunna göra skolvalssystemet mindre segregerande.
Friare hyressättning. Förslaget riskerar att leda till ökad segregation, men gäller enbart den initiala hyressättningen i nyproduktion. Att investeringsstödet finns kvar kan delvis dämpa effekterna av detta.
Gårdsförsäljning av alkohol. Det förutsätter dock att Systembolagets monopol inte undergrävs, vilket enligt tidigare utredningar blir svårt.
Skattereform. Det behövs en skattereform. Men överenskommelsen är motstridig. Å ena sidan utlovas sänkta marginal- och företagsskatter. Å andra sidan talas det om att ”utjämna de ekonomiska klyftorna och långsiktigt trygga välfärden”. Öppningen för ökad kapital- och miljöbeskattning är dock positivt för jämlikhet och omställning.
Särskilt arbetsrätten, a-kassan och skatterna blir svåra att hantera. Här krävs stor skicklighet från de statsråd som tillträder på måndag. Om de negativa effekterna av dessa kan hanteras, finns relativt god potential för en socialdemokratiskt ledd regering att driva en progressiv politik som är bra för både företag och löntagare.
Den övergripande utmaningen för de progressiva regeringspartierna och de liberala partierna blir nu att utifrån sina skilda ideologiska utgångspunkter hitta ett gemensamt projekt. Här kan man inspireras av Saltsjöbadsandan på arbetsmarknaden: olika utgångspunkter, men ständig strävan efter konstruktiva lösningar.
Daniel Färm, chef Tankesmedjan Tiden