Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Det privata är politiskt, det politiska privat. Detta om något har nätkampanjen metoo visat, ”Det största sedan rösträtten” skriver DN:s Maria Schottenius. Men hur pass revolutionerande Metoo-rörelsen blir är det vi som avgör. Det finns ett gyllene läge till förändring, politikerna behöver ta den chansen.

Det finns ett före och ett efter 15 oktober 2017. Hashtagen metoo som liksom en löpeld lyckades förena kvinnor världen över i erfarenheter av sexuella trakasserier och övergrepp, har under de veckor som gått fått ett eget liv. Det gick inte över på några dagar som många trodde. En boll sattes i rullning och ingenting tyder på att följdverkningarna av nätkampanjen kommer att avstanna inom en snar framtid. På en knapp månad har avslöjanden om trakasserier och övergrepp inom den svenska media-, tv-, film- och teaterbranschen fått efterverkningar i uppsägningar och avhopp. Senast har även musikbranschen klätts av genom hundratals vittnesmål som avslöjats. Även på landets arbetsplatser runt fikabord och i ledningsgrupper har metoo börjat få efterverkningar. Med den efterfrågan på förändring som vi ser i dag har landets politiker öppet mål att få igenom stora förändringar för jämställdheten, både på arbetsmarknaden och i skolans värld.

I och med metoo-rörelsen har första gången kvinnors upplevelser satts i centrum när konsekvenserna av de ingrodda patriarkala strukturerna förts fram från skuggorna in i rampljuset. Sedan urminnes tider har patriarkatets ”fria marknad” fått råda där sexuella trakasserier och nedlåtande jargonger varit det normala.

Psykologisk forskning säger att människan mår bra av ordning och reda, rutiner och en viss förutsägbarhet. Hon trivs bäst när andra omkring henne har det bra. Samma sak är det på gruppnivå. Jämlika och jämställda samhällen ger ett utbrett välmående bland befolkningen. Fria oreglerade marknader gynnar vissa men inte andra, den ekonomiska ojämlikheten ökar när marknaden tillåts ha ett eget liv. En oreglerad patriarkal marknad med dolda maktstrukturer finns kvar för att de som tjänar på obalansen inte har något intresse av att ta bort den.

Sveriges Kvinnolobby och sju andra jämställdhetsexperter skrev på DN debatt om hur vi inte får glömma bort kön i jämställdhetsarbetet, och framförallt i den nya jämställdhetsmyndighetens arbete. Detta kan verka självklart, men skribenterna gör en viktig poäng. Hur gärna vi än vill att kvinnor och män ska vara likvärdiga och därför inte vill peka ut kön, visar metoo exakt hur olika våra förutsättningar är och varför kvinnors och mäns olika förutsättningar måste fortsätta belysas. Det är ju inte bara i löneskillnader, i karriärmöjligheter eller i andelen kvinnliga respektive manliga chefer som vi behöver fortsätta ha koll på skillnader mellan könen. De patriarkala strukturerna slår så olika, och dessa måste synliggöras.

Allt hänger ihop. Förväntningar på flickors stilla lek med dockor, acceptansen för tonårspojkars tafsande i skolkorridorer, att det skiljer tre miljoner i nyutexaminerade tjejers och killars förväntade livslön samt att fattigpensionärer nästan uteslutande är kvinnor. Strukturerna går igenom hela livet och strukturer lever vidare om vi inte aktivt gör något åt dem.

För det går att ändra på attityder, på beteenden, maktstrukturer och vad som belönas och inte belönas i en organisation och i vårt gemensamma samhälle. Men för att göra sådana förändringar måste de befintliga, patriarkala strukturerna komma fram i ljuset och vi måste aktivt förändra dem.

Metoo måste leda till en gedigen översyn av hur arbetsplatser håller sig till jämställdhetsmål där lika lön för samma arbete är lika viktigt som att kvinnoförnedrande kommentarer är otillåtna. Oavsett om det är Dramaten, en revisionsbyrå eller en Ica-butik. Men vi kan inte stanna där. Hela utbildningssystemet måste ha en nolltolerans mot trakasserier och könskodade förväntningar.

Vi måste hela tiden påminna oss om hur det privata och politiska hänger ihop. En duktig-flicka-mall för tjejerna och en boys-will-be-boys-hållning mot killar håller inte. Könsrollerna, hur vi lär pojkar att ta för sig och flickor att stå tillbaka måste motverkas och omarbetas.

Med metoo har ett uppvaknande skett. Kvinnor har medvetandegjorts om hur deras egna upplevelser är en del av ett stort hav. En del i ett mönster, vi är inte ensamma. De har fått bli hörda, fått berätta sin sanning utan att bli avbrutna. Utan skuld. Och männen har lyssnat. Häpnat över hur vanligt det är. Hur allvarligt det är. Och hur de faktiskt kan vara en del av en förändring.

Att se och vilja lösa strukturella problem är det socialdemokratin gör bäst. Bollen är framrullad. Det kanske aldrig kommer ett så bra tillfälle igen att revolutionera jämställdheten.