Nu har den nya S+MP-regeringen lanserat sitt budgetförslag och nu återstår en period av politiska diskussioner och slutligen ett motförslag från Alliansen och ett från Sverigedemokraterna. I början av december ska sedan riksdagen rösta om förslagen.
För alla där ute som ibland kan känna sig uppgivna över av att de politiska skillnaderna kan tyckas hårfina kan nu andas ut, budgeten är nämligen fundamentalt annorlunda än den förra regeringens. Löpsedlarnas framsidor skvallrar om det som nu blir den nya politiska riktningen; “De fattiga, arbetslösa och sjuka är vinnare”. Samtidigt får höginkomsttagare betala mer i skatt och jobbskatteavdraget trappas ner för alla med en månadslön över 50 000 kr. Katastrof! Skriker borgerliga ledarsidor och menar att incitamenten att jobba därmed rasar, samtidigt kan man fråga sig hur stora incitament ytterligare pengar i plånboken ger för en person med över 130 000 kr i månadslön (gränsen för när jobbskatteavdraget helt försvinner). Marginella är min gissning. Men för fattigpensionären som får några extra hundralappar, den arbetslösa som får en pålitlig A-kassa eller den sjuke som inte tvingas ut i fattigdom så kan de där extra hundralapparna göra stor skillnad.
Fördelningspolitiskt så är skillnaden mellan budgetar från denna och förra regeringen som natt och dag, Aftonbladet har sammanställt en graf över hur olika gruppers disponibla inkomst kommer att förändras om budgeten antas. Det kan jämföras med förändringen av disponibel inkomst mellan 2007-2010 (Den andra bilden visar decilgrupper, dvs. grupp 1 är de 10 % med lägst inkomst i landet och grupp 10 är de 10 % med högst inkomst osv.)
Så vad finns då i budgeten? En extra pappamånad, ett klimatpolitiskt ramverk, mindre lågstadieklasser och mer resursomfördelning till de skolor med störst behov, ökade resurser till välfärden och en rad andra reformer kommer lanseras. Förslagen kan kännas upplyftande för en vänster som är svältfödd på framgångar de senaste åren men frågan är hur långt minoritetsregeringen och Vänsterpartiet kommer med sina förslag. Jimme Åkesson (SD.) har sedan valet hotat att fälla regeringens budgetförslag trots att det är ett solklart brott mot praxis i riksdagen. Praxis säger nämligen att man röstar på sitt eget förslag och sedan lägger man ner sin röst i alla andra omröstningar, något som nu Åkesson hotar att bryta upp igenom att rösta på Alliansens budget.
Många trodde nog att det hotet nu skulle försvinna i och med Åkessons sjukskrivning. Men nyligen gav vikarierande SD-partiledaren Mattias Karlsson ett liknande besked och återuppväckte därmed risken för ett nyval. Men djävulen sitter i detaljerna och Karlsson säger i en intervju med Dagens industri att han kommer föreslå sitt parti att sänka regeringens budget om: “väsentliga skillnader föreligger”. Åkesson har istället tidigare gett uttryck för att Sverigedemokraterna kommer rösta på det alternativ som mest liknar deras egen politik. Det är alltså ett något nedtonat hot som den vikarierande partiledaren nu lägger fram. Det finns därför all anledning för Stefan Löfven att köra ett “chicken race” mot Sverigedemokraterna.
“Chicken race” är ett begrepp som ursprungligen kommer från filmen “Rebel without a cause” (1955) där huvudpersonen (James Dean) kör med sin bil rakt mot ett stup för att tävla mot bilföraren bredvid om vem som vågar köra närmst kanten utan att kasta sig ur bilen. På liknande sätt verkar nu vinterns politiska rysare bli vem som blinkar först när budgetvoteringen drar allt närmare. Regeringen eller Sverigedemokraterna. Vem vågar köra närmast kanten av ett nyval? Det finns all anledning att utmana Sverigedemokraterna i den här grenen.
Budgeten är framlagd och förslaget har även stöd av Vänsterpartiet. Sverigedemokraterna ska inte ges chansen att komma undan med en självstämplad “outsider” attityd där de påstår sig rösta med Alliansen därför att ingen vill samarbete med dem, som en slags barnslig markering med svenska folkets röster som insats. Det duger inte! Om Sverigedemokraterna väljer att rösta på Alliansen så ska väljarna veta att detta är ett parti som också röstar nej till fler lärare, nej till sänkt skatt för pensionärer, nej till högre tak i a-kassan och framförallt NEJ till en jämlikare fördelning av inkomsterna i vårt samhälle.
Det är dags för Sverigedemokraterna att bekänna färg. Tänker de följa riksdagens spelregler, och därmed den svenska demokratins tradition av att störst block regerar landet, eller gäller bara deras vurmande för svenska seder och kulturer andra än de själva? Det är hög tid att starta motorerna, för det lär bli ett tajt lopp hela vägen fram till voteringen i december.
