Beskedet att de rödgröna kommit överens om ett förslag för begränsade vinster i välfärden möts av enorma överord och ideologisk retorik. Men kvalitén i välfärden är för viktig för att komma bort i det politiska spelet.
De rödgröna partierna tycks nu ha kommit överens om ett förslag om att begränsa vinsterna i välfärden. Exakt hur denna uppgörelse ser ut är i skrivande stund oklart, men det handlar om ett förslag som utgår från den utredning som Ilmar Reepalu lagt fram. Han föreslog en vinstbegränsning på sju procent på operativt kapital.
Kanske blir det inte hela välfärdssektorn som berörs av begränsningen. Kanske blir det inte exakt sju procent.
Men inriktningen är tydlig. De rödgröna tänker nu göra allvar av sina krav på att privata ägare inte på något ohemult sätt ska kunna sko sig på att erbjuda välfärdstjänster. Det svenska system, som på ett par decennier gått från att vara helt reglerat till att bli ett av världens mest marknadsanpassade system, kan därmed stramas åt något.
Med betoning på något.
Det är fortfarande oändligt långt kvar till den gamla modellen, där stat och kommuner stod för alla välfärdstjänster.
Därför är det också märkligt att höra reaktionerna från borgerligt håll och från Svenskt Näringsliv. ”Beskedet att regeringen kommit överens med Vänsterpartiet om att gå vidare med förslag om att hindra företag att gå med vinst är skrämmande och för tankarna tillbaka till 1970-talet. Att lagreglera hur mycket vinst ett privat företag får göra är ett kraftfullt ingrepp i äganderätten och den fria företagsamheten”, sade Svenskt Näringslivs VD Carola Lemne i en kommentar till tidningen Dagens Nyheter.
Tidigare har Vårdföretagens företrädare jämfört de modesta förslagen på vinstbegränsning med DDR, det vill säga det helt statliga kommunistiska system som fanns i gamla Östtyskland.
Det är ett par helt historielösa uttalanden. De bygger på premissen att alla grenar av ekonomin per definition borde vara öppna för de okontrollerade marknadskrafterna. Men så är det inte i något samhälle. Alla moderna, civiliserade stater har områden som är mer eller mindre lagreglerade. Att begränsa vinstuttaget är bara en modell för hur sådana regler kan se ut.
I många länder är det till exempel helt förbjudet att göra vinst genom att driva skolor. Nästan inga andra länder har det system med skolpeng som den borgerliga regeringen införde i början av 1990-talet. Få har en så fri etableringsrätt inom de olika välfärdssystemen som Sverige.
Det rödgröna förslaget är ett försök att komma åt två saker. Dels att de pengar som skattebetalarna pumpar in i systemet verkligen går till det de är avsedda för. Dels att komma åt en del av problem med kvalité som uppstått när privata utförare pressat kostnaderna för att öka vinsten.
Det mesta tyder på att en bred majoritet av svenska folket vill se någon form av begränsning, även om det finns skäl att betvivla hur stor vikt väljarna i gemen lägger vid just det förslaget. Vänsterpartiet gjorde det till sin absolut största valfråga 2014, och fick inte något ökat stöd i väljarkåren.
Oberoende av vilket finns det i nuläget inget stöd för förslaget i riksdagen. Både den borgerliga alliansen och Sverigedemokraterna anser att det är viktigare att säkra privata företags rätt att ta ut vinst än att värna kvalitén och se till att skattepengar verkligen används där det var tänkt.
Därmed ökar konfrontationsnivån ytterligare i riksdagen. De trevande försök att hitta kontaktytor över blockgränsen som kunde anas i våras är nu som helt bortblåsta. Först med alla hot om misstroendeförklaringar mot ministrar som lägger fram förslag som oppositionen inte gillar.
Sedan med förslaget om att lagstifta om lägstalöner för nyanlända och unga utan gymnasieutbidning.
Och nu med det totala motståndet mot att ens prata om ändrade regler på välfärdsmarknaden.
Låt oss hoppas att det ändå finns öppningar. Kvalitén i välfärden är en allt för viktig fråga för att fastna i det politiska spelet.