Det är oroande siffror som presenteras i ett utdrag från den nya studien publicerad på Ungdomsbarometerns hemsida. 51 procent av de unga (19-24 år) stämmer helt eller delvis in i påståendet att politiker inte kan lösa de problem som finns i Sverige. Bland de unga vuxna (25-49 år) är motsvarande siffra hela 69 procent.
Det känns visserligen inte som en nyhet. Flertalet studier har visat på en allt annat än stabil tilltro till traditionella politiska institutioner. Inte desto mindre finns det anledning att vara bekymrad, särskilt som resultatet även visar på en ökad tilltro till konspirationsteorier.
Exempelvis menar 46 procent av unga och 54 procent av unga vuxna att svenska politiker sällan berättar om de verkliga motiven bakom sina beslut. Det är endast 61 procent bland unga respektive 59 procent bland vuxna som tar avstånd från påståendet att världen styrs av hemliga sällskap. 8 respektive 11 procent instämmer i påståendet. Vidare menar 64 procent av de unga respektive 62 procent av de vuxna att viktiga händelser sker i världen utan att allmänheten informeras om dem.
Daniel Poohl från stiftelsen Expo och Ulrik Simonsson från Ungdomsbarometern skriver på DN Debatt (2015-12-07) att stödet för konspirationsteorier är extra utbrett hos den grupp som politiskt säger sig sympatisera med SD. Poohl och Simonsson uppmärksammar sambandet mellan konspirationism och högerpopulism. En gemensam misstro mot samhället och dess institutioner, en slags apokalyptisk retorik, utmålandet av en syndabock. Historiskt har konspirationsteorier inte sällan varit ett sätt att presentera enkla lösningar på komplexa problem. I situationer där samhället stått inför utmaningar har dessa teorier fått spridning.
Kanske ger det oss en ledtråd. Enligt statsvetaren Robert A. Dahl bygger den representativa demokratins legitimitet på politisk jämlikhet och väljarkårens möjlighet att utkräva ansvar. När de politiska frågorna och de demokratiska beslutsprocesserna blir alltmer komplexa försvåras denna möjlighet. Politiken blir istället beroende av experter, och distanserad från medborgarna. Kanske kan detta vara en bidragande orsak till de politiska partiernas och de traditionella medborgarsammanslutningarnas sjunkande medlemstal. Samtidigt får enkla lösningar på komplexa samhällsfenomen spridning genom nyhetsflödet på sociala medier.
Problemet är dock inte att unga och unga vuxna är ointresserade av samhällsfrågor och politik. Tvärtom! I internationella jämförelser visar svenska ungdomar ett starkt politiskt intresse. Men engagemanget uttrycks via nya kanaler och aktiviteten sker på nya plattformar. I en studie från 2014 års demokratiutredning skriver Ali Abdelzadeh att ungas informationssökning och diskussioner om politik i stor utsträckning sker via nätet. Källkritisk kunskap blir därmed av oerhörd vikt. Abdelzadeh pekar också på betydelsen av att demokratiska institutioner och medborgarsammanslutningar anpassar sig till en förändrad politisk kultur för att lyckas integrera den yngre generationen i det politiska samtalet och hålla demokratin levande.
På senare år talas det om att folkrörelserna tappat sin attraktionskraft gentemot yngre medborgare. Historiskt har dock de svenska folkrörelserna en lång tradition av att mobilisera och kanalisera medborgerligt samhällsengagemang. Folkbildning har varit en integrerad del av detta. För att den traditionen ska leva vidare bör folkrörelserna nu ta utmaningen på allvar, vara innovativ och hittar nya vägar för att fånga upp och möta medborgarnas politik- och samhällsintresse. På så sätt kan folkrörelserna också bli en viktig aktör för att involvera medborgarna, öka medvetenheten kring den parlamentariska demokratins möjligheter och främja ett källkritiskt och reflekterat förhållningssätt.
Edit Asvelius
