Ifrågasättandet av EU:s sociala pelare skapar en tydlig höger-vänsterkonflikt inför valet till EU-parlamentet. De borgerligas kritik av den sociala pelaren är både oärlig och avslöjande, skriver Daniel Färm, Tankesmedjan Tiden, och Monika Arvidsson, LO.
Många spår framgångar för de högerradikala nationalistpartierna i Europaparlamentsvalet. Det skulle innebära sämre arbetsvillkor och förutsättningar för löntagare runt om EU. I EU-länder där högernationalister har kommit till makten eller haft direkt inflytande över regeringspolitiken har de drivit en löntagarfientlig politik. I Tidenrapporten Högerradikalerna vid makten i EU visar journalisten Joakim Medin att Sverigedemokraternas systerpartier i Ungern, Österrike, Polen, Italien och Danmark har drivit en direkt antifacklig politik som har drabbat löntagare hårt.
I Ungern har Viktor Orbáns parti drivit igenom en ”slaverilag” som gör att arbetsgivare kan tvinga anställda att arbeta upp till 400 timmar övertid varje år – med sänkta krav på kompensation. I Österrike har högerradikala nationalistpartiet FPÖ drivit igenom att arbetsgivare har rätt att tvinga löntagare att arbeta 12 timmars arbetsdagar samt sön- och helgdagar. Och i Italien angrips rätten att gå samman i fria fackföreningar av SD-liknande La Lega.
Men det är inte bara i respektive EU-land som löntagarnas intressen hotas, och inte enbart av högerradikala nationalister. I rapporten Arbetarparti eller arbetarfiende? visade Tankesmedjan Tiden redan för ett år sedan att Sverigedemokraterna har anpassat sin arbetsmarknadspolitik till Moderaternas i riksdagen. På samma sätt visar journalisten Jesper Bengtsson i den helt nya rapporten Arbetsgivarintressets EU att såväl Sverigedemokraterna som de fyra borgerliga partierna i Europaparlamentet under åren 2014-2019 genomgående har röstat för arbetsgivarintresset i frågor som rör löntagares villkor och rättigheter.
Liberalerna har formellt ställt sig bakom EU:s sociala pelare, men bara som ett ”handslag” – inte som skarp lagstiftning för att tvinga länder att säkra miniminivåer.
EU:s sociala pelare kom till efter ett initiativ av bland andra Stefan Löfven. De 20 principerna handlar om både arbetsvillkor och välfärd, bland annat rätt till:
- stöd, utbildning och a-kassa för att klara omställningar i arbetslivet
- jämställda löner och anställningsvillkor
- skydd och ersättningar vid uppsägningar
- föräldraledighet, flexibla arbetsformer och tillgång till bra barnomsorg
- en hälsosam och säker arbetsmiljö
- en tillräcklig pension
- bra hälso- och sjukvård i rätt tid och till rimlig kostnad
- stöd för människor med funktionsnedsättning
- bostäder för hemlösa och utsatta människor.
Den sociala pelaren är inte bindande, men syftar till att leda till mer EU-gemensamma miniminivåer. Schysta arbetsvillkor och bättre välfärd i hela EU skulle leda till att det blir svårare att dumpa löner och villkor. Det skulle också leda till att färre fattiga EU-medborgare åker till andra länder för att tigga. Att stärka arbetsvillkor och välfärd för alla i hela unionen vore viktigt för att skapa ett medborgarnas EU. Detta pekar Mats Engström på i den tredje nu aktuella EU-rapporten från Tiden: Vägval EU – för ett medborgarnas EU med globalt inflytande om vart EU nu är på väg. Men utan tydliga sociala rättigheter ökar risken för motsättningar, en minskad och marknadsfokuserad union eller ett teknokratiskt och odemokratiskt EU.
Ändå motsätter sig de svenska liberala, konservativa och högerradikala partierna dessa förbättringar – under den förmenta viljan att rent principiellt värna svensk självständighet. Men att de borgerliga och Sverigedemokraterna motsätter sig minimiregler för välfärd och arbetsvillkor i hela EU avslöjar snarare deras egentliga drivkrafter: de vill ha fria händer att kunna urholka arbetsrätt och välfärd i Sverige. Vägvalet blir därmed tydligt: ska EU bli en löntagarnas och medborgarnas union, eller styras av arbetsgivarintresset och kapitalet?
Samtidigt är kritiken oärlig. De borgerliga partierna och Sverigedemokraterna påstår att den sociala pelaren skulle riskera att leda till försämrad välfärd och arbetsvillkor i Sverige. Att svepande varna för ett sluttande plan stämmer inte, eftersom detta handlar om att sätta ett golv för villkor och sociala rättigheter – inte ett tak.
Inte heller det falska vurmandet för den svenska modellen stämmer. Dels står det i den sociala pelaren att arbetsmarknadens parter ska involveras i utformningen och genomförandet av den ekonomiska politiken och sysselsättnings- och socialpolitiken. Fackförbund och arbetsgivarorganisationer uppmuntras att förhandla och sluta kollektivavtal, och deras oberoende ska respekteras. Dels har vi i den svenska modellen för arbetsmarknaden ett antal politiska beslut som skyddar kollektivavtalsmodellen: en aktiv politik för hög sysselsättning, hög a-kassa, skydd mot godtyckliga uppsägningar, med mera. Dessa så kallade ”värn” återspeglas väl av principerna i den sociala pelaren.
Så det är inte EU:s sociala pelare som utgör ett hot mot svensk välfärd och svenska arbetsvillkor – utan de svenska marknadsliberala och högerinriktade partierna som ständigt driver en löntagar- och välfärdsfientlig linje. Det gör att en av de viktigaste konflikterna inom EU de närmaste åren går mellan höger och vänster i synen på arbetsvillkor och välfärd.
Daniel Färm
chef Tankesmedjan Tiden
Monika Arvidsson
tf enhetschef Enheten för internationella frågor, LO
