Partidemokratin har utvecklats i riktning mot något som bäst kan beskrivas som en mediekrati”, konstaterar medierforskarna Kent Asp och Johannes Bjerling på DN debatt den 26 augusti.
Det låter som ett dramatiskt konstaterande. Politiken anpassar sig allt mer till mediernas logik och sätt att fungera. För ett parti är det viktigare att ”slå igenom” i medierna i en valrörelse än att ha mycket pengar i kampanjkassan.
Det är lätt att hålla med Asp och Bjerling. Politikens medialisering är påtaglig och genomgripande.
Samtidigt skriver de båda att mediekratin inte nödvändigtvis behöver vara sämre än den tidigare partidemokratin eftersom mediekratins medborgare måste vara välinformerade och reaktiva.
Jag menar att det är en allt för försiktig slutsats. Den avgörande frågan borde ju rimligen vara vad som händer med det politiska systemet och det politiska samtalet när det allt för mycket anpassar sig till massmediernas logik.
Tanken med ett demokratiskt samtal är att politiska åsikter och olika människors erfarenheter ska brytas mot varandra med argument och motargument. Länge var de politiska partierna också inriktade på detta. En valrörelse handlade om att möta en politisk och ideologisk motståndare.
I mediekratin är den saken inte längre så viktig. Det handlar nämligen inte om att vinna med debatt och argument utan om att ”vinna” massmedierna. Löfvens främsta motståndare i valet 2014 heter med andra ord inte Fredrik Reinfeldt eller Jan Björklund, och på samma sätt heter Reinfeldts motståndare inte Löfven eller Romson.
De heter Niklas Svensson, Lena Mellin och Peter Wolodarski.
De traditionella politiska motståndarna är förstås viktiga aktörer, men i huvudsak handlar det om att de slåss om samma medieutrymme. Och när en politiker säger att han eller hon ”vann debatten” menar hen ofta att hen vunnit debatten såsom den i efterhand speglats i massmedierna.
Och för att vinna debatten på det viset måste ett parti kunna – och följa – medielogiken. Det gäller bland annat att hitta tydliga vinklar, personifiera budskapet, skapa konflikt hellre än konsensus och skapa identifikation med mediekonsumenterna.
Eftersom medierna är kommersiella aktörer handlar det också om att hitta en kommersiellt fungerande paketering av det egna budskapet.
Allt detta är viktigt och i sig självt inte något dåligt. Men det är också viktigt att fundera över vilka argument, vilka bilder av världen, vilka erfarenheter och människor som förblir osynliga när det politiska samtalet i så extremt hög grad blir medielogiskt. Är vi verkligen säkra på att demokratin mår bra av det?
Personligen uppskattar jag ofta det massmedierna gör. Som aktör är de fast förbundna med hela den demokratiska utvecklingen. Men vad Asps och Bjerlings forskning visar är också att en allt för stark medialisering tunnar ut andra viktiga demokratiska kanaler. Vi riskerar att få – har antagligen redan fått – mäktiga massmedier, men en mager demokrati.
Jesper Bengtsson
Tankesmedjan Tiden
