Statistiska Centralbyråns arbetskraftsundersökningar borde egentligen vara stoff för löpsidor. Men kanske har vi vant oss vid hög arbetslöshet och reagerar därför inte längre på att hela 8,4 procent av arbetskraften är utan jobb? I februari 2015 var 433 100 personer arbetslösa. Det är i och för sig en minskning med 17 700 jämfört med för fem år sedan (då var arbetslösheten 9,3 procent). Men en stor ökning sedan 2006, då 90 800 färre var arbetslösa (7,3 procents arbetslöshet).
Är arbetslösheten en fråga som idag ”bara” berör 433 110 personer? Nej, såklart berör den många fler än så. För arbetslöshet beskär de arbetssökandes inkomst och hälsa men de negativa effekterna skvätter även på dem omkring, anhöriga i allmänhet, barn i synnerhet och samhället därtill. Ja, man skulle kunna hävda att arbetslösheten faktiskt berör 9 760 142 personer. Ungefär. Så stor var Sveriges befolkning i februari 2015. För den påverkar hur mycket dem av oss som arbetar och betalar skatt är med och finansierar försäkringssystemet. Den påverkar vilka prioriteringar det offentliga måste göra – mer här blir mindre där. Så länge statens intäkter inte ökar så måste det skyfflas om i välfärdstjänster och andra offentliga utgifter. Det innebär begränsningar för hur mycket som kan satsas på andra områden, såsom skolan, infrastrukturen och vården. Sådant som vi alla har mer eller mindre nytta av.
Tiden i arbetslöshet har blivit allt längre. Senaste medelvärdet för tid i arbetslöshet är 31,8 veckor. Att jämföra med 30,2 veckor år 2010 och 23,3 veckor år 2006. Förändringarna är extrema och har skett på kort tid. Det är inte bara dagarna utan jobb som har blivit fler, utan även antalet personer som drabbas. Jämfört med 2006 då 71 000 personer hade varit arbetslösa i 27 veckor eller mer, var 2010dubbelt så många långtidsarbetslösa, då antalet var 144 600. I februari hade 118 000 personer varit arbetslösa i 27 veckor eller längre, vilket är en 65-procentig ökning jämfört med 2006.
Arbetsmarknadspolitikens största utmaning är att mota bort en arbetslöshet som med tidens tand och ineffektiva åtgärder har gått från konjunkturarbetslöshet till att i allt större omfattning övergå till strukturarbetslöshet. Ju längre tid i arbetslöshet desto större risk för försvagad kompetens och koppling till arbetsmarknaden. Arbetslöshet är dyrt och långtidsarbetslöshet är ännu dyrare. Riktade snarare än generella insatser behövs för dem som står längst ifrån en anställning, vilket kräver komplicerade och kostsamma åtgärder jämfört med en generell sänkning av arbetsgivaravgifter (men då är de också mer kvalitativa).
Bäst för samhällsekonomin vore förstås om vi kunde se till att alla som vill och kan också har ett jobb att gå till. Just nu slösar vi med 433 100 personers tid, hälsa, kompetens och finansiella tillskott till statskassan. Det är allt annat än rimligt. Arbetslösheten har blivit en enveten propp som täpper igen kapaciteten i ekonomin.
Regeringens vårproposition ska presenteras i veckan som kommer. Omständigheterna är speciella, givet gångna månaders turbulens med fallen höstbudget, utropat och inställt nyval, decemberöverenskommelse och en rödgrön regering satt att administrera en blå budget. Förväntningar på att både arbetskraft och ekonomi ska kunna blomma ut till sin fulla potential lär knappast infrias. Men några friska vårvindar som markerar en ny inriktning på arbetsmarknadspolitiken är i varje fall att vänta. Av senare år har vi lärt oss att den makropolitiska inriktningen är avgörande för hur omfattande och långtgående problemen på arbetsmarknaden blir. Politiken måste vara expansiv för att komma tillrätta med det ofantliga slöseriet med alla dessa personer i arbetslöshet. För 9 760 142 personers skull kan vi hoppas på att regeringen bullar upp med åtgärder som löser det.
Monika Arvidsson, utredningschef
