Så kom dagen då jag inför en mängd okända människor storgrät på en tågstation. Tåget som skulle ta mig till mitt barn var inställt vilket innebar två timmar av ytterligare väntan. Det kändes outhärdligt, trots att jag enbart varit ifrån min son i några timmar. Som en lejonhona på savannen var jag beredd att göra vad som helst, bara jag fick komma till mitt barn. Sedan jag fick barn har kärleken gjort att jag stundtals känt mig galen. Men så läser jag Stina Wollters nyutkomna bok Kring denna kropp och fastnar för kapitlet där hon beskriver den kroppsliga kärleken till sitt barn.
”Navelsträngar klipptes av, men vi satt ihop en gång, det vet vi ju, det är själva förutsättningen, Varje gång jag ser ett tåg försvinna från perrongen med någon av dem på, eller när jag ser deras huvuden kryssa in i folkmassan vid någon säkerhetskontroll på en flygplats, då uppstår fantomenupplevelser, känslan att neej, detta är inte naturligt!”
Jag är inte galen. I alla fall inte ensam.
Boken avhandlar några av patriarkatets vidrigaste uttryck såsom våldtäkt, anorexi och självhat. Wollter döljer inte sin ångest, sitt mörker och sin sorg men skriver stundtals med en stor dos av humor. Boken har ett särskilt fokus på kroppsideal som gör kvinnor sjuka och deprimerade. Ibland tänker jag att omöjliga kroppsideal är patriarkatets effektivaste verktyg. Patriarkatet får kvinnor att räkna kalorier, träna och skrubba låren med någon meningslös cellulitkräm. Och alla som har räknat kalorier, tränat och skrubbat låren med någon meningslös cellulitkräm vet hur mycket tid det tar. Tid som skulle kunna läggas på att exempelvis bekämpa patriarkatet eller åtminstone få leva i fred. Patriarkatet är på så sätt den smartaste idiot jag vet.
Wollter är också känd från Instagram där hon kritiserar samhällets osunda kroppsideal, bland annat genom dans. Många män provoceras av detta och skickar därför vidriga meddelanden. Att män beter sig så här ingen nyhet. Men Wollter berättar också om kvinnor som reagerar med avsmakpå hennes kroppsaktivistiska upptåg. Dessa kvinnor har en gemensam nämnare: välskötta pelargoner. Hon kallardem därför pelargonkvinnorna. Kanske väcker Wollter något hos de flesta kvinnor. Vissa finner henne fantastisk, andra reagerar med avsky. När hon dansar så där befriande med tomater i valkarna förflyttat hon gränsen för vad en kvinna tillåts göra, vars liv i årtionden handlat om perfektion.
Konsekvenserna för en kvinna som inte lyckats leva upp till detta har alltid varit stora. Men så plötsligt står hon där och ber oss släppa kontrollen och dansa i stället, med valkarna i vädret. Klart man blir provocerad, när man hela livet har bitit ihop och kämpat för att upprätthålla perfektion, tänker pelargonkvinnorna och går och sköter sina blommor.
”Det är en hinna mellan mig och allt det goda.” Wollters mening beskriver hur det är att vara kvinna. Att patriarkatet hindrar kvinnor att leva fullt ut. Att aldrig kunna njuta av mat utan den där internaliserade viktångesten. Att inte kunna röra sig fritt i samhället utan rädslan att bli våldtagen. Wollter hjälper oss en bit på vägen att rasera denna hinna. Det är emellertid när Wollter beskriver sin systers sjukdom som sedan orsakar hennes bortgång som tårarna bränner till och boken blir outhärdlig att läsa. Kroppsideal är på liv och död. Och det är kanske framförallt därför Wollters bok är så otroligt viktig.
Min räddning har varit mitt barn. Att få barn är det bästa som har hänt mig både själsligt och kroppsligt. Från den dag när jag i mitt lyckorus stod och tittade på det positiva graviditetsbeskedet har jag börjat tycka om min kropp. För min kropp har skapat, fött och tröstat den människan jag älskar allra mest. Och det är precis vad Wollter beskriver så vackert i slutet av boken.
”Mammakroppen är början på det jag kan vara i dag. Jag älskar detta barn som jag har fött. Hon är helig, jag syr rustningar av kärlek och acceptans kring hennes kropp. Hennes självkärlek ska så småningom ge mig grunden till min.”
Elin Ylvasdotter
är tf redaktör på Tiden
