Natos försvar vilar på existensen av kärnvapen, en självklarhet som måste ingå i varje diskussion om Natomedlemskap. Men även andra aspekter måste tas med.
Sverige ligger där det ligger och det gör också vår stora granne Ryssland. Det kan vi inte ändra på. Sverige måste finna kloka vägar att minska spänningarna, till exempel genom ökat samarbete i Östersjöområdet. Är ett medlemskap i Nato lösningen? Knappast. Ett svenskt och eventuellt finskt medlemskap i Nato – vid den 120 mil direkta landgränsen till Ryssland – skulle utan tvekan öka spänningen och risken för krig. Svensk och finsk neutralitet mellan Nato och Sovjet ansågs inte bara av Sovjet utan också av usa vara en fördel under det kalla kriget. En buffertzon mellan stormakternas intressesfärer är fortfarande en stor fördel.
Statsminister Stefan Löfven har deklarerat att Sverige inte bör gå med i Nato. Det är bra – men inte tillräckligt. Det är viktigt att också klargöra varför. I dagsläget är fältet fritt för Dagens Nyheter och allianspartierna, som alla argumenterar för ett medlemskap, att definiera debatten.
Ett viktigt skäl för Sverige att behålla alliansfriheten är att den ger oss handlingsfrihet och minskar risken för att ofrivilligt dras in i krig. Ett alternativ till militarism och Nato är att aktivt minska spänningarna. Sverige kan bidra till att tona ner aggressiviteten i vårt närområde, till exempel genom att återta tidigare samtal med Ryssland på alla nivåer – från statsministerutbyte över statliga myndigheter till det civila samhället. Det betyder inte acceptans av Rysslands aggressivitet eller brott mot folkrätten som i fallet med annekteringen av Krim.
200 år av fred genom en säkerhetspolitik grundad på neutralitet och alliansfrihet, klok utrikespolitik, internationellt samarbete och aktiv freds- och nedrustningspolitik har gynnat Sverige väl. Både under världskrigen och det kalla kriget.
Så varför överge en under 200 år framgångsrik politik? Inget land kan finna säkerhet på något annat lands bekostnad. Säkerheten måste sökas gemensamt. Det är lika angeläget i dag som tidigare, liksom en naturlig del av en modern säkerhetspolitik.
En väg att minska spänningen i Östersjöområdet och hos svenska folket vore att tydligt klargöra hur värdlandsavtalet ska tolkas. Sverige har de senaste åren ingått olika avtal med Nato, bland annat 2013 med Natos snabbinsatsstyrka, rpf. Det innebär till att börja med åtta Jasplan och personal med 30 dygns beredskap. Under 2016 ska riksdagen godkänna värdlandsavtalet. Det sägs enbart handla om juridik och skattesatser men handlar självklart om politik – säkerhetspolitik!
Det går inte att blunda för att kärnvapen kommer in även i värdlandsavtalet. Djävulen finns i detaljerna, närmare bestämt i avtalets definition 1.2 och 2.1 om Natos militära aktiviteter och i paragraf 3.3. om Natos doktrin:
1.2 nato military activities … of a strategic level…needed to gain the objectives of any battle or campaign.
2.1 The purpose of this mou is to establish policy and procedures during nato military activities.
3.3 This mou is intended to be in accord with nato doctrine and policy and provides an umbrella arrangement and structure for hns.
Kärnvapen är en integrerad del av Natos doktrin och strategi och paragraferna ovan utesluter alltså inte att detta används i militära aktiviteter, som vi i värdlandsavtalet därmed förbinder oss att delta i.
Värdlandsavtalet handlar om stationering av Nato på svensk mark under krig, övningar eller kris. Visserligen kan det formellt bara ske på initiativ av Sverige. Men avtalet har påtagliga brister och otydligheter, som ger utrymme för tolkningar.
Det är därför viktigt att klara preciseringar och restriktiva tolkningar av avtalet skrivs in i den proposition som föreläggs riksdagen. Där måste framgå att kärnvapen under inga omständigheter får placeras på svensk mark och att varje ändring av avtalet måste föregås av politiska beslut. Avtalets skrivningar får inte avse Natobaser på svensk mark och befälsrätten över svensk trupp inte överföras till Nato.
Formuleringen ”kunna ge och ta emot militärt stöd från Nato vid kris eller krig i Sverige eller närområdet” (väldigt nära artikel 5 i Natoavtalet) är visserligen ensidigt svensk och inte bindande, men propositionen måste fastslå att det enbart kan ske frivilligt och först efter politiska beslut. Uttalandet får till exempel inte innebära att Nato automatiskt har rätt att placera trupp på svensk mark vid en eventuell kris i Baltikum. Det bör också framgå i propositionen att Sverige inte kommer att ge tillstånd för någon utomstående makt att använda landets territorium och resurser för fientliga eller hotfulla handlingar riktade mot andra länder. Sådana klara preciseringar i propositionen är inte bara nödvändiga utan undanröjer också oron för än tydligare närmande till Nato.
Säkerhetspolitik formas brett genom alla de olika instrument utrikespolitiken förfogar över: internationell politik, diplomati, rättvisepolitik, samarbetspolitik, biståndspolitik, handelspolitik, freds- och nedrustningspolitik, kärnvapennedrustning, fredsbyggande, konfliktlösning, vapenhandelsbegränsningar, flyktingpolitik, stärkande av FN med mera. Och militärt försvar. Men det först när allt annat prövats – i allra sista hand. Tonvikten inom säkerhetspolitiken måste för svensk del ligga på de icke-militära metoderna.
Därför bör säkerhetspolitiken och dess utformning – inte minst för att vi har en feministisk utrikespolitik – vara en fråga i första hand för Margot Wallström och utrikesdepartementet.
Maj Britt Theorin
Ansvarig för svensk freds- och nedrustningspolitik 1982–1991
