Mordet på Zaida Catalán i Demokratiska republiken Kongo är en tragedi på så många plan. För hennes familj och vänner förstås. De minns hennes energi, aktivism, övertygelse och smittande skratt.
Det är också en tragedi för att det på ett så brutalt och påtagligt sätt visar att arbetet för mänskliga rättigheter på många platser i världen befinner sig på ett brant sluttande plan.
Zaida Catalán var i Kongo på uppdrag av FN. Hon skulle rapportera om läget för de mänskliga rättigheterna i de långa väpnade konflikten i landet. Som rapportör för FN borde hon enligt alla internationella lagar och regler haft immunitet. De stridande parterna skulle respektera hennes närvaro eftersom det är FN:s roll att vara på plats. Men miliserna kunde inte bry sig mindre om dessa regler. För dem är FN en lika stor fiende, eller motpart om man vill använda ett mindre laddat begrepp, som de konkurrerande gerillorna. FN är ett hot mot deras maktmonopol, och deras möjligheter att handskas som de vill med civilbefolkningen.
Att FN och andra internationella organisationer blir måltavla är inte något nytt men läget har blivit värre under de senaste 15-20 åren.
Utvecklingen är exakt densamma när det gäller journalister och möjligheten att rapportera från krig och konflikter.
I krigets Syrien har både IS och regimens trupper betraktat journalisterna som legitima måltavlor eftersom deras närvaro hotar att avslöja deras övergrepp mot befolkningen. I Mexiko har drogkartellerna dödat dussintals journalister. I Turkiet sitter omkring 80 journalister i fängelse eftersom Erdogan betraktar dem som en del av oppositionen.
När de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson greps i Etiopien för några år sedan anklagades de av den etiopiska regimen för att vara lierade med gerillan
Till och med i svenska medier fanns det röster som ifrågasatte om de verkligen var ”riktiga” journalister. Hade inte Schibbye en bakgrund i den yttersta vänstern? Varför valde de att resa in i Ogaden med gerillan? Med tiden blev de röstarna svagare, men att de över huvud taget fanns med i debatten säger något om vår tids syn på journalister och personer som vill rapportera om övergrepp eller missdåd i slutna regioner eller länder.
I samband med deras gripande berättade flera internationella organisationer, bland dem Röda Korset, att de sedan länge dragit sig bort från Ogaden. Det var för farligt för deras personal.
För demokratin och öppenheten i världen är detta en helt förödande utveckling. Den bidrar till den ökande anarki som gör det svårare för världssamfundet att upprätthålla respekten för mänskliga rättigheter och humanistiska värden. Den brutaliserar väpnade konflikter när milisledare kartellbossar känner att de i våldets ekvation inte längre behöver väga in någon internationell kritik. För de övergrepp omvärlden saknar kunskap om kommer den inte heller kunna kritisera lika hårt. Och där kunskapen blir vagare öppnas fältet för propaganda och konspirationsteorier.
Kampen mot denna tystnad var uppenbarligen en av Zaida Cataláns starkaste drivkrafter, vare sig det var på Västbanken, i Afghanistan, Kongo eller Sverige. Och det bästa vi kan göra av sorgen över hennes död är att föra den kampen vidare.
