Igår var det internationella Världshälsodagen. I år vill FN:s Världshälsoorganisation, WHO att vi lägger ner extra mycket omtanke vid livsmedelssäkerhet, så kallad ”food safety” och dess inverkan på hälsa. Och visst är det angeläget att tala om bakterier och orena livsmedel, när mer än två miljoner, främst barn, årligen dör som en konsekvens av förgiftad mat? Men lika viktigt som det är att påpeka att barn dör som en påföljd av globala ojämlikheter, är det att synliggöra den inhemska hälsoojämlikheten. I år bör vi kanske hellre uppmärksamma den ojämlika hälsan som sådan. Den som vi i Sverige tillsammans med WHO försöker bekämpa. Den som faktiskt bara blir större och som i dagens Sverige är ett faktum.
Det talas om världens mest jämlika land. Sverige rankas fyra enligt Global Gender Gap Index. Det sägs att vi har världens mest förmånliga föräldrarförsäkring. Vi skapade ett könlöst pronomen och vår regering beskriver sig som feministiskt. Dessa är saker är vi och bör vara stolta över. Trots det ser vi att de som har det dåligt fått det ännu sämre. Och de som har det bra har fått det ännu bättre. Vi är det landet i OECD där klyftorna mellan de rika och fattiga har ökat mest de senaste 20 åren. Och då är vi inte Grekland, Spanien eller Portugal som alla drabbades hårt av EU-krisen. I takt med att allt fler personer hamnat i fattigdom eller fått osäkra inkomster har också fler fått det sämre i termer av hälsa.
Forskning om den ojämlika hälsan är omfattande. Exempelvis har Lennart Köhler, professor i socialpediatrik genom ett barnhälsoindex kartlagt hur barns hälsa varierar beroende på vilken kommun eller stadsdel man bor i. Barn som lever i Täby och Danderyd mår mycket bättre än de som bor i exempelvis Angered. Ett barns hälsa är således korrelerat med föräldrarnas sociala situation, något som tydligt ärvs till nästa generation. Studerar man hälsa och välmående bland de olika könen visar forskning liknande tendenser. Medellivslängden för personer med eftergymnasial utbildning är mer än fem år högre än för de utan. Och ännu sämre är det om man är kvinna. Vi kan även börja ifrågasätta vård- och försäkringssystemet och vilka som gynnas av den. Enligt SCB är exempelvis nio av tio personer som väljer att stanna hemma vid vård av barn/anhörig kvinna.
Rätten till lika vård i Sverige är inte en självklarhet. Den är inte jämlik när en egenföretagare som nyligen opererats inte vågar sjukskriva sig. Det spelar ingen roll för den ensamstående föräldern att hen har tillgång till vård, när hen ändå måste arbeta för att få det att gå ihop. Den blir inte alls jämlik när staten prioriterar privatvård, som alla inte har råd med istället för att ge mer resurser till sönderstressade sjuksköterskor. Och den är inte alls jämlik när de som arbetar mest och för minst pengar lider av sämre hälsa. Som Roya Hakimnia skrev på ETC igår. ”Att förneka kopplingen mellan klass och hälsa är som att vara klimatförnekare”. Rätten till god hälsa har blivit ett privilegium snarare än en mänsklig rättighet. Och ja, vi talar inte om hälsoklyftor mellan rika och fattiga länder, vi talar fortfarande om Sverige.
För att komma i bukt med de ökade hälsoklyftorna i Sverige har folkhälsoministern Gabriel Wikström nyligen tillsatt en kommission för jämlik hälsa. Det här är oerhört positivt och upplyftande. Men mest av allt är det på tiden. I år, är året då vi verkligen tar tag i den ojämlika hälsan.
Sirin Kara, utredare
