Flera av världens största ekonomier är företag. Oljebolag, elproducenter och biltillverkare har i vissa fall lika stor ekonomisk tyngd som nationalstater. Amerikanska detaljhandelsföretaget Walmart är världens största bolag. 2014 hade de en omsättning på över 4 000 miljarder kronor, vilket är i nivå med Sveriges bruttonationalprodukt. Än större privatekonomisk makt finns i de internationella värdekedjor som uppstår som konsekvens av fragmenterad produktion, det vill säga att tillverkningen av en vara sker genom att komponenter görs på olika platser eller att varan skickas runt för komplettering innan den är färdig för handeln.
Det är alldeles utmärkt att företag och privatekonomiska intressen är framgångsrika. Företagen ger upphov till sysselsättning, teknisk utveckling och bidrar till att ekonomier växer. Men privatkapitalets makt över investeringar och jobbtillfällen innebär också ett utrymme att påverka politiken. Om det utrymmet utnyttjas, uppstår ett demokratiskt problem.
Att det går att påverka politiken ser vi genom att länder anpassar sig efter företagskrav, till exempel genom att sänka skatter och luckra upp tryggheten för löntagarna via försämrade arbetsvillkor. Med sänkta företagsskatter eller lönekostnader kan ett land vinna exportfördelar genom att kostnadsnivån görs lägre än i omvärlden.
En del stater erbjuder ekonomiska frizoner. I dag arbetar ungefär 70 miljoner av världens arbetstagare inom segregerade områden med undantag från allmän arbetsrättslig lagstiftning, till exempel gällande arbetstid och rätt att organisera sig. Ytterligare andra stater erbjuder så kallade skatteparadis. Panamadokumenten bevisar det ingen är riktigt förvånad över: att det finns luckor i reglering och personer och företag som smiter undan beskattning. Det har implikationer för både demokrati och långsiktig ekonomisk effektivitet.
Kapitalflödenas andel av BNP fyrdubblades på bara ett drygt decennium och fram till finanskraschen. Ett globalt rörligt kapital är nödvändigt ur effektivitetssynpunkt. Det innebär att resurser kan allokeras dit de behövs; sparande och lån kan mötas och ge upphov till investeringar som i annat fall inte hade kunnat komma till stånd.
Det är då lättrörligt kapital skjuter politiken framför sig (eller åt sidan) som blir det fel. Det är representativa, folkvalda politiska församlingar som ska sätta ramarna utifrån vad som är bäst för det gemensamma. Privatekonomiska intressen ska vare sig bestämma eller vara politikens huvudman. Utövad skattestress innebär mindre skatteintäkter och begränsningar av statens förmåga att leverera välfärdstjänster till medborgarna, såsom utbildning, hälsovård och infrastruktur. Något som i slutändan slår tillbaka och begränsar en produktiv miljö för näringslivet.
Ekonomin är idag global. Men det finns inget globalt politiskt system som effektivt reglerar den internationella ekonomin. Trots att vi i omgångar har bevittnat vilka följdeffekter svängningar i den finansiella ekonomin kan ha på den reala ekonomin. Kapitalets internationella rörlighet har gjort det svårare för stater att förutse och kunna motverka kraftiga svängningar i konjunkturen. Därtill sätter det i viss mån ramar för politiska vägval och de system som nationalstater kan bygga upp.
Det demokratiska samhället är inte ett offer helt utelämnat åt kapitalet verkningar. Via vårt EU-medlemskap och gemensamma internationella organ som till exempel Internationella Valutafonden (IMF), kan det internationellt rörliga kapitalet bemötas med internationell politisk samverkan.
Med en anpassad policymix och makroekonomiska instrument kan risker undvikas och kostnader i form av instabilitet orsakad av kortsiktighet och snabba kapitalrörelser begränsas. Politiken kan styra den finansiella marknaden via skatter och möta effekter som den finansiella ekonomin ger upphov till, exempelvis fall i allmän efterfrågan, med att öka eller minska offentliga utgifter. Hur riskerna bemöts är i viss mån nationellt påverkbart. Att ytterligare förbättra det internationella samarbetet i syfte att öka insynen och stabilisera de globala kapitalflödena, skulle öka det nationella utrymmet för politiska prioriteringar. Ett utrymme som skulle kunna användas till exempel för en politik för full sysselsättning och ökad inkomstjämlikhet.
Monika Arvidsson, utredningschef Tankesmedjan Tiden.
Bild Marcus Ronelius