Näringslivet och de borgerliga partierna verkar ha bestämt sig. Svaret på vår tids integrationsproblem är sänkta löner. Genom att skapa en rejäl låglönesektor av städare och andra tjänstejobb ska de som kommit till Sverige få inträde på arbetsmarknaden.
Det är en synnerligen dålig idé.
Vi vet av erfarenhet från andra länder att ett sådant system leder till att människor blir fastlåsta i fattigdom och utanförskap. När lönen från ett jobb inte räcker för att klara uppehället måste många ta flera jobb. Det får i sin tur konsekvenser för barn och familjer.
När man lyssnar till debatten är det dessutom lite svårt att förstå hur lågt de där låga lönerna egentligen ska sjunka. Redan idag är det många som tjänar väldigt lite. Inom vården, där många går på deltid eller timvikariat. Inom handeln eller just de tjänstejobb där välavlönade liberala politiker och näringslivsföreträdare nu tänker sig att de ska bli ännu lägre.
Vet de ens vad en städerska tjänar idag?
Enligt Lönestatistik tjänar de omkring 18 000 i månaden. Om de jobbar heltid. Ska deras lön bli 15 000 nu alltså? Eller 12 000?
Och hur ska det i så fall gå till? Lönerna sätts ju i förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Ska facket lägga sig platt och gå med på kraftiga lönesänkningar? Knappast.
Redan i dag ser vi framväxten av en grupp ”working poor”, vilket Tankesmedjan Tiden tidigare visat i en rapport med just namnet Working Poor.
Men bortsett från att förslaget om att skapa ett ännu fattigare låglöneproletariat är uselt, så kan vi som motsätter oss det inte nöja oss med att vara emot.
För väldigt många som i dag står utanför arbetsmarknaden står inte valet i dag mellan ett servicejobb till svältlön och ett välbetalt jobb med bra arbetsmiljö. Valet står istället mellan socialbidrag och utanförskap och ett jobb över huvud taget. Valet står mellan några tusen kronor i månaden utan att få göra något alls, och några tusen i månaden där man trots allt har ett jobb att gå till.
För regeringen och de fackliga organisationerna är det därför helt avgörande att presentera alternativ. Hur ska människor få ett jobb, bli en del av samhället och få ett utvecklande liv?
Oroväckande ofta är svaret att tillväxten löser det mesta, förutsatt att vi också ger människor en utbildning som gör att de kan ta de jobb som skapas.
Detta är förstås en viktig del av svaret. Jobb och skola har alltid varit det progressiva, moderna alternativet. Den svenska modellens portallösning, det som en gång lyfte hela Sverige ur fattigdom, och det finns egentligen ingenting som säger att det inte skulle fungera nu också.
Som generell princip. Men detta kräver en enorm satsning på just utbildning. Dagens system räcker inte till. För att ta ett exempel: Redan innan höstens ökade flyktingantal rådde det brist på SFI-lärare och behovet väntas öka ytterligare under de kommande åren. Fler måste utbildas. Fler måste anställas. Det kostar pengar.
Många i dagens utanförskap kommer inte heller att träffas av utbildningssatsningarna. I alla fall inte i den utsträckning som kommer att krävas. En del av dem har kanske redan tillbringat många år i Sverige utan att få ett jobb. En del har ingen utbildning alls med sig när de kommer hit, och måste börja på en så grundläggande nivå att det skulle ta ett decennium av utbildning för att nå gymnasienivån. Andra vill kanske inte ens gå i skolan.
Dessa grupper måste se att det finns alternativ till en expanderande låglönesektor. Vi måste helt enkelt vara beredda på en massiv satsning på utbildning, beredskapsjobb, lärlingssystem och andra insatser. Annars kommer en låglönemarknad att uppstå ändå, vid sidan av den ordinarie arbetsmarknaden.
Jesper Bengtsson
