Ett stort mediefokus har den senaste tiden riktats mot det amerikanska presidentvalet. Men det är inte bara det stora landet i väst som går emot val. Nästa år hålls nämligen val i EU:s bägge giganter: Tyskland och Frankrike. Vi har all anledning att intressera oss, och oroa oss, för just det franska valet.
Den sittande presidenten, socialistpartiets François Hollande, är mycket impopulär. Han har fått ta emot hård kritik, inte bara från politiska motståndare till höger – utan också internt och från vänsterhåll. Kritikerna menar att skattesystemet inte har gjorts mer rättvist, att välfärdsreformerna har lyst med sin frånvaro, och att segregationen och de sociala problemen i förorterna inte har förbättrats. De nya, tuffare, arbetslagarna som har introducerats har också gett upphov till ett brett missnöje och generalstrejker.
Frankrike har de senaste åren genomlidit flera svåra händelser med attackerna i Paris och Nice. I de flesta andra länder brukar den sittande regeringen stärkas under kriser, då medborgarna sluter upp kring sin ledning i svåra tider. I Frankrike är det oftast tvärtom. Där brukar kriser snarare innebära att medborgarna vänder regeringen ryggen, så även den här gången. Vänstern har inte slutit upp kring socialisterna då man menar att regeringen har valt bort frihet och tolerans genom utdragna undantagstillstånd och en hetsjakt mot muslimer. Högern, å sin sida, har kritiserat regeringen för att inte svara tillräckligt handfast mot terrorister.
Av det mesta att döma kommer François Hollande åter vara socialisternas presidentkandidat i nästa års val – men med mycket låga förtroendesiffror i ryggen.
Huvudmotståndarna i valet består av det borgerliga partiet (Les Républicains), vilkas presidentkandidat antingen kommer utgöras av tidigare presidenten Nicolas Sarkozy eller Bordeauxs borgmästare Alain Juppé, samt högerextrema Front National. Det sistnämnda är sprunget ur brokiga nationalistiska och fascistiska rörelser som enades på 1970-talet av Jean-Marie Le Pen. Sedan hans dotter, Marine, tog över 2011 har partiet ansträngt sig för att tvätta bort stämpeln av att vara rasister och antisemiter, i ett försök att framställa sig själva som rumsrena och regeringsdugliga. Många högt uppsatta som har stått för rasistiska och kontroversiella uttalanden har rensats ut. Det mest uppseendeväckande exemplet är partiets grundare själv, som uteslöts av sin dotter efter att upprepade gånger ha refererat till Nazitysklands gaskammare under förintelsen som en ”historisk bagatell”.
Trots partiets interna utrensningar kvarstår den politiska plattformen. Front National vill till exempel återinföra dödstraffet, stänga gränserna för invandring och deportera illegala invandrare. Partiet vill också aktivt arbeta emot en påstådd ”islamisering” av det franska samhället. Detta innebär ett byggstopp för moskéer, förbud mot bön på offentlig plats, och förbud mot halal-mat i skolor. Utrikespolitiskt vill partiet att Frankrike går ur EU, och istället bildar en allians med Putins Ryssland. En vinst för Front National i nästa års val skulle med andra ord få betydande konsekvenser för många människor i Frankrike, liksom för det europeiska samarbetet och den internationella stabiliteten i stort.
I opinionsundersökningarna leder det borgerliga partiet, tätt följda av Front National och socialisterna på tredje plats. Detta ser naturligtvis oroande ut. Tänk om Front National äter upp det lilla försprånget i opinionen och går om? Det skulle dock ändå inte vara tillräckligt – tack vare det franska valsystemet. Presidentvalet sker nämligen i två omgångar. I den första omgången kan man rösta på alla partiers kandidater. De två kandidater som nått flest röster i den första omgången blir sedan föremål för väljarna i den andra omgången. Systemet konstruerades av Charles De Gaulle efter andra världskriget med syftet att kunna isolera extremister (dåtidens kommunister och fascister) från politiskt inflytande. Detta har varit tämligen effektivt. Trots att Frankrike länge har haft ett starkt kommunistparti, och på senare år även ett starkt högerextremt parti i Front National, har inget av dessa lyckats få något politiskt inflytande på riksnivå.
Med nuvarande opinionsläge som utgångspunkt, kommer den andra valomgången stå mellan det borgerliga partiet och Front National. Då det är mycket jämnt mellan de två partierna, blir det socialisternas röster som får en avgörande betydelse. För socialisterna blir det en ”pest eller kolera”-situation, särskilt om högerns kandidat blir Sarkozy, som är direkt avskydd av de flesta socialister efter sin hårdförda högerpolitik som president och efter flertalet xenofobiska uttalanden. Situationen skulle i ett sådant scenario påminna om valet 2002 då Jean-Marie Le Pen ledde Front National till den andra omgången, men besegrades stort av borgerlige Jacques Chirac, tack vare socialisternas stödröster.
Enligt opinionsundersökningar skulle en stor majoritet av de socialistiska väljarna rösta på Sarkozy, om han ställdes mot Le Pen. President Hollande och premiärminister Valls har också, när detta scenario inträffat i regionala val, uppmanat sina väljare att rösta på borgerligheten i den andra omgången. Detta för att säkerställa att Front National inte får makten. Sarkozys parti har inte visat upp samma tydlighet vid motsatt situation, där har man inte uppmanat till att stödrösta på socialisterna när situationen uppstått regionalt. Enligt undersökningar ställer sig många borgerliga väljare också mer osäkra till att stödrösta på Hollande, om han ställdes mot Le Pen i den andra omgången. Många skulle då istället lägga ner sina röster – och en betydande andel uppger att de skulle rösta på Le Pen.
Opinionsläget försätter de socialistiska väljarna i ett dilemma: störst garanti för att undvika Le Pen som president ges genom att det egna partiet inte tar sig till den andra valomgången. Borgerligheten tycks nämligen föredra högerextremister vid makten, snarare än att låta socialisterna regera. Känns fenomenet igen från 1930-talets Tyskland? Låt oss hoppas att scenariot inte upprepas i Frankrike 2017.
Torsten Kjellgren, utredare
