Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Svar på Payam Moulas text om Lena Andersson och svensk liberalism.

Lena Andersson är sedan länge både en av Sveriges mest ansedda författare och en av DN:s populäraste krönikörer. I mars i år kom hon ut med boken Om falsk och äkta liberalism. Den har på goda grunder sablats ner i Tankesmedjan Tiden (Payam Moula, ”Lena Andersson och svensk liberalism”, 25 mars 2019). Boken definierar vad som är äkta liberalism utifrån en antikverad överrationalistisk kunskapsteori, vilken hon hämtar från Platon och Aristoteles och som ingen filosof längre skriver under på; och också utifrån en naturrättsteori om självägande som inte ens upphovsmannen själv (Robert Nozick) längre tror på. Ytterst få nutida liberaler torde klara Anderssons filosofiska äkthetskontroll.

Trots detta vill jag ägna hennes bok ytterligare några rader. Detta p.g.a. hennes socialdemokratiska förflutna. Låt mig saxa en bit ut hennes mycket fina och tänkvärda artikel ”Socialdemokratin som idé”, vilken är publicerad i Tiden 6/2012 och lästes upp av henne i Almedalen samma år:

Socialdemokrati är en manifesterad kompromiss, ett erkännande av de slitningar som bor i en enskild människa och som därmed alltid finns där människor möts, i samhället. Den mentala slitningen gäller gemenskapen och oberoendet. Ingen kan leva för helheten enbart, då förtvinar man och kvävs. Ingen kan heller leva autonom utan att fruktan och ensamheten blir till ofrihet. Balansakten mellan jämlikhet och frihet tar aldrig slut, den måste ombesörjas oavbrutet i en aldrig avstannad rörelse. Det gör socialdemokratin som idé icke-utopisk till sin natur, och det är dess styrka. […] Socialdemokratin är ett erkännande av detta viktiga, att människan lever sitt liv inifrån sitt eget psyke och upplever världen där inifrån, samtidigt som hon är en del av olika identiteter, självvalda eller tillskrivna. De avväganden som detta leder till går aldrig att fly undan genom att surra fast sig vid dogmer. […] Socialdemokratin kommer ur upplysningen; en förnuftsrörelse grundad i anständighetens känsla.

Jag har anat det tidigare, men i och med den senaste boken blir det bekräftat. Socialdemokratin är helt övergiven och utbytt mot nyliberalism; och inte till en politisk nyliberalism i allmänhet, utan till den extrema filosofiska form som kallas libertarianism. Hon gör alltså inte ens halt vid socialliberalismen. Den ”anständighetens känsla” hon talade om i Almedalen har hon lämpat överbord. Den mentala slitningen och avvägandet mellan solidarisk gemenskap och individuellt oberoende hon så fint talar om i citatet, den finns hos henne inte längre. Den individuella friheten har nu hos henne vunnit på knockout över solidariteten.

Ur den socialdemokratiska värdetriaden jämlikhet-frihet-solidaritet tar Lena Andersson i sin nya bok alltså bort både vad som står till vänster och höger om ordet ”frihet”. Socialliberaler tar bort ordet ”jämlikhet”, men de känner åtminstone en viss solidaritet med samhällets sämst ställda. Så inte Andersson. Av sig själv fastsurrad vid dogmerna om en platonsk-aristotelisk kunskapsteori och en Nozickiansk naturrättslära, så förkastar hon allt socialdemokratiskt tänkande och kallar socialliberaler för falska liberaler. En ytterligt tragisk utveckling!

Ingvar Johansson, ideologisk debattör, f.d. filosofiprofessor