Det går ett spöke genom Europa – pasokiseringens spöke. Tidigare starka och samhällsbärande socialdemokratiska partier kollapsar, för att ersättas av andra politiska rörelser. Om 2000-talet ska bli socialdemokratins andra århundrade behöver svensk arbetarrörelse lära sig av sina europeiska syskons väg.
I maj 2012 fick det grekiska socialdemokratiska partiet Pasok 13,1 procent i parlamentsvalet. Eurokrisen och de nedskärnings- och privatiseringspaket som förhandlades fram hade smulat sönder förtroendet för ettparti vars röstetal legat kring 40–45 procent i samtliga parlamentsval sedan 1981.
Men Pasok var inte först om att uppleva en liknande kollaps. Under 1990-talets början ledde en stor korruptionsskandal till sammanbrottet och sedermera nedläggningen av det italienska socialistparti som hade varit en flitig deltagare i många av landets efterkrigsregeringar. Efter en annan korruptionsskandal föll stödet för det regerande polska socialdemokratiska partiet SLDsamman i valet 2005. Och det ungerska socialdemokratiska partiet MSZP fick se sitt väljarstöd rasa samman hösten2006, efter aviserade nedskärningar i välfärden och premiärministerns erkännande att regeringen ljugit för väljarna om den ekonomiska situationen.
Den europeiska debatten om pasokisering fick ny fart i fjol, när stödet för franska Parti Socialiste och nederländska PVDA föll samman. Och underdenna höst har de tyska socialdemokraternas katastrofsiffror i delstatsvalen i Bayern och Hessen gjort situationen för europeisk socialdemokrati än allvarligare.
I Pasoks fall kom det tomrum socialdemokratins tillbakagång skapade att fyllas upp av ett annat vänsterparti. Men huvudtrenden i dagens Europa är snarare att högernationella och högerextrema rörelser vinner mark, på ett sätt som inte skett sedan tiden före 1945.
Trots många motgångar och svårigheter längs vägen, var 1900-talet socialdemokratins århundrade i Europa. Och när socialdemokratin väl slog rot var den svår att rycka upp. För även om socialdemokratin självklart kunde förlora val, så var man ändå ett dominerande oppositionsparti som styrde över många lokala och regionala parlament. Det enda sättet att påtagligt försvaga socialdemokratins politiska inflytande var när auktoritära regimer, militärkupper eller ockupationsmakter upplöste de demokratiska institutionerna och förbjöd socialdemokratiska partier och fria fackföreningar att verka.
Bakom de kollapser vi ser i vår tid ligger ofta nedskärningar och privatiseringar i konflikt med partiets traditionella väljargruppers intressen, eller korruptionsskandaler som undergrävt förtroendet. Inte sällan handlar det om en kombination.
Men det finns ofta också mer långsamverkande orsaker i bakgrunden, kopplade till partiernas opinions- ochfolkrörelsearbete. Att man inte längre har många medlemmar, många kanaler för opinionsbildning och ett finmaskigt nätverk av samhällsförändrande organisationer.
De flesta socialdemokrater som stod i valstugor och knackade dörr under årets valrörelse kan beskriva den utbredda kritiken mot flera av våra välfärdssystem. Det är en högst berättigad kritik som handlar om det Tage Erlander betecknade som ”de växandeförväntningarnas missnöje”. När vi är ett så rikt land – varför kan vi inte klara av att erbjuda vård i tid, rimligt försäkringsskydd och personlig assistans till funktionsnedsatta barn?
I ett samhälle där bristen på investeringar i det gemensamma är ett dominerande problem riskerar en restriktiv ekonomisk politik att hålla tillbaka nödvändiga satsningar. För när folk väntar på perrongerna och i operationsköerna och när polisen inte kommer, då bryts ett samhällskontrakt, ett välfärdslöfte. Då riskerarkampanjbudskapet om det starka samhället att klinga falskt.
Ett starkt samhälle värt namnet måste klara av att fördela det växande välståndet rättvist, och se till att utvecklingen kommer alla landsändar till del. Det är inte bara viktigt för de regioner som ser befolkningstalen falla och kämpar med uppochnedvända ålderspyramider, utan också för de delar av landet som har svårt att finansiera den snabba befolkningstillväxten.Då krävs ett starkare socialdepartement och en regering som ger kommunala och regionala förtroendevalda förutsättningar att lösa samhällsproblemen.
Under det gångna halvseklet har den fackligpolitiska samverkan försvagats, socialdemokratiska tidningar lagts ner, socialdemokratins närvaro i människors liv avtagit kraftigt.
I dag genomför socialdemokratin miljontals samtal med väljare i valtider. Det är en fantastisk uppvisning av organisatorisk styrka, som i sina bästa stunder uppvisar likheter med det samtalskampanjen försöker återskapa – en verklig socialdemokratisk folkrörelse.
Samtalskampanjen är ett embryo till att återigen bygga en gräsrotsrörelse av folket, för folket. Men ska det verkligen bli något av detta behöver partiet gå från valrörelse till folkrörelse, på allvar bli ett parti i människors vardag igen.
Socialdemokratin behöver också lägga ett större fokus vid den långsiktiga opinionsbildningen för att påverka samhällets värdegrund i stort, främst genom digitala kanaler. Här har extremhögern lagt ner mycket stora resurser de senare åren, medan arbetarrörelsen famlat och vinglat. Och fram till att valrörelsen kom i gång på allvar förlorade socialdemokratin opinionsslaget varje dag de gångna fyra åren. Arbetarrörelsen lät bilderna av Sverige som ett sönderfallande land spridas obehindrat och få allt starkare fäste.
Socialdemokrati är en av de bästa idéer mänskligheten kommit på. Och det är en idé som har framtiden för sig, som i dag vinner allt starkare stöd i länder som USA och Storbritannien. Men i stora delar av Europa har socialdemokratin misslyckats med att föra en tydligt progressiv politik i regeringsställning, bryta de växande ekonomiska klyftorna och vinna människors hjärtan i ett modernt medielandskap som premierar starka övertygelser. Och när tilliten till det gemensamma raseras, rustar människor för ojämlikhet.
I valrörelsens slutskede släppte partiet sargen och körde ett helt igenom klassiskt socialdemokratiskt valbudskap. Denna de sista dagarnas socialdemokrati räddade det rödgröna övertaget på nationell nivå och i många kommuner och landsting.
Svensk socialdemokrati har en potential att åter visa upp en annanväg för världen. Många sätter sitt hopp till oss. Vi kan vara med och lägga grunden till socialdemokratins andra århundrade.
Peter Gustavsson
är skribent och socialdemokratisk kommunpolitiker i Uppsala
